14 Motioner i Första lrantrruzrcn, Nr 27. stadsplanebestämmelser skulle fastställas en dylik obligatorisk regel - en regel stridande mot N. By. St. 53 §. Om det är önskvärt att en obligatorisk regel om anordning med gemensam brandmur även framgent finner rum i byggnadslagstiftning för Göteborg, är det måhända ändamålsenligt att i en framställning till Kungl. Maj:t upptaga två alternativ, det ena innefattande anhållan om dispens från By. St. 53 § och det andra gående ut på att regeln ifråga förlägges till stadsplanebestämmelser. Enligt en äldre rättsuppfattning betraktades en befogenhet, vilken omedelbart på grund. av lagens stadgande tillkommer en fastighetsägare med hänsyn till en grannfastighet, såsom servitut. Detta uppfattningssätt framträder hos lagkommittén i dess förslag till allmän civillag, tryckt år 1826. Lagkommittén framhåller här (s. 120 o. följ.) som sin åsikt att byggningsbalken har att behandla grannars rättsförhällanden till varandra. Byggningsbalkens egentliga föremål är - heter det vidare - att stadga vad den ene grannen har att göra eller låta för att sätta den andre i tillfälle att rätt bruka sin egendom och vilka band de inbördes måste tåla å bruket av den egendom, som dem i grannelaget tillhörer. I anslutning härtill förklarar kommittén att byggningsbalken avhandlar de ämnen, som i främmande lagar förekomma under namn av realservituter, då den utstakar vad besvär och last granne av annan tåla bör eller, från motsatt synpunkt, vad den ene grannen har rätt att fordra av den andre. Nutidens åskådningssätt har tagit avstånd från den allmänna principen att till servitnt höra sådana befogenheter, som omedelbart på grund av lagens stadgande tillkomma den ene grannen med hänsyn till grannens fastighet (s. k. Iegalservituter).1 l överensstämmelse härmed kunna obligatoriska normer angående anordning med gemensam brandmur icke anses giva upphov till servitut; de äro att betrakta som en av lagstiftningen given reglering av ett grannelagsförhållande, av en grannes befogenhet med hänsyn till den andre grannens fastighet. Förpliktelsen att av en fastighet upplåta mark till gemensam brandmur och där hava brandmuren stående bliver då oberoende av fastighetens övergång till ny ägare; så ock den motsvarande inskränkning i sitt förfogande över tomten, som fastighetsägaren är underkastad därutinnan att han ej får för sig ensam uppföra mur invid gränsen. Skyldigheten att deltaga i kostnad för underhåll av den gemensamma muren föreligger jämväl för ny ägare till en av fastigheterna. Vad angår skyldigheten att bidraga, till kostnad beträffande muren bör emellertid vid en rättslig reglering av anordningen med gemensam brandmur uppmärksammas att en fastighets övergång till ny ägare frammanar spörsmålet om relationen emellan förre ägarens och nye ägarens förpliktelser? En gemensam brandmur måste tydligen vara föremål för äganderätt: såsom särskilt visar sig vid murens rivning, då fråga blir om rätten till materialet. I och med det att båda grannarna bidraga till kostnaden för murens uppförande, uppstår för dem samäganderätt till muren. Det är konsekvent att de normer, enligt vilka grannarna deltagit i nämnda kostnader. också bliva avgörande för frågan om vederhörandes andel i muren liksom ock för förpliktelse helrät't'ande underhållskoslnadf* Lagen om samäganderått den 30 sept. 190-l avser fastighet eller lös sak 1 Jfr här lagheredningens förslag till jordabalk l. Sthlm ttltttš. s. 378. 7 Till belysning hänvisar jag till stadgunden röramle motsvarande förhållanden vid stängsel och dike. Se lagen om tlgofred '2 kap. tt vattenlagen 7 kap. 60 §. 3 Jfr reglerna om underhllllskostmul vid dike i V. L. 7 kap. 34
