Motioner 1' l"iiv-.via kammaren, Nr 1. 13 finna anledning ytterligare understryka må man emellertid vakta sig för att spänna förväntningarna på dylika yttre ingripanden för högt. Det iir den personliga inställningen till dessa problem, som måste ändras. Vägen härtill går genom en till grunden syftande fönyelse av vårt folks sedligt-religiösa livssyn. Undervisning och folkuppfostran heta de hjälpmedel, som härvid måste tillitas. Det är icke vår avsikt att i detta sammanhang upptaga det stora spörsmålet om kvinnas - och i synnerhet gift kvinnas - förvärvsarbete. Det är ett utomordentligt invecklat och svårlöst spörsmål, som tarvar särskilt övervägande. Att kvinnans allt allmännare deltagande i förvärvsarbete utanför hemmet och hennes kvarstannande däri efter äktenskaps ingående återverkar på förutsättningarna för hem- och familjelivet från de synpunkter, som här anläggas, lärer vara obestridligt. Lika uppenbart torde vara, att frågan icke löses genom mer eller mindre restriktiva bestämmelser i avseende å gift kvinnas rätt till förvärvsarbete utanför hemmet. Snarare lärer kunna ifrågaf sättas, om icke huvudsyftet bättre främjas genom att bereda självförsörjande kvinnor tryggare anställningsförhållanden. Det utesluter icke att - med tanke på framtiden - ungdomens, alltså icke bara den kvinnliga ungdomens, fostran starkare inriktas på de blivande uppgifterna i hem och familj. Inom undervisningsväsendet bör det- sålunda uppställda uppfostringsidealet leda till att alla flickor z' skolåldern erhålla en grundläggande undervisning -i kusligt arbete. Åt det stora flertalet flickor måste denna meddelas ifortsättningsskolan eller annan påbyggnad på den egentliga folkskolan. När fortsättningsskolan år 1918 gjordes obligatorisk och fördelades på två. årsklasser, motiverades detta bland annat med önskvärdheten av att skolköksundervisning allmänt genomfördes för flickorna. Tyvärr hava dessa för- utsättningar icke helt förverkligats. Av hela antalet i fortsättningsskola undervisade flickor erhöll under läsåret 1931/1932 endast något mer än hälften undervisning i fortsättningsskolor med husligt arbete. Visserligen meddelas i åtskilliga fall skolköksundervisning redan i folkskolan, men detta förskjuter icke nämnvärt proportionerna. Anledningen till att skoldistrikten icke mera allmänt infört denna undervisningsform torde oftast ha varit svårigheter av organisatorisk och ekonomisk art. För ett litet skoldistrikt på landet kan det givetvis vara förenat med icke oansenliga ekonomiska uppoffringar att upprätta skolkök. Redan 1929 års fortsättningsskolesakkunniga sysslade ingående med dessa spörsmål och framlade förslag om vissa lättnader och förenklingar, vilka dock icke nämnvärt påverkat utvecklingen. I nyligen avgivet betänkande föreslå nu de sakkunniga, som tillkallats för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning angående statens Övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m., att utgifterna för bland annat skolköksinredning och den första uppsättningen av inventarier vid skolkök må inräknas i den byggnadskostnad, som lägges till grund för utmätande av statsbidrag till blivande skolhusbyggnader. Genomföres detta förslag och kunde därutöver statsbidrag i viss utsträckning beviljas ekonomiskt svagt ställda skoldistrikt för Fmtnn för hem och familj. Obligatorisk undervisning i husligt arbete.
