Motiomfr 5 Första kammaren, Nr 5. 7 riktning. som de för 1925 års nedrustning ansvariga ansågo sig kunna hoppas på. Vi erinra i vår ovanberörda motion till förra årets riksdag om dessa strävanden, och arméförvaltningen har i sin principmotivering till årets anslagsäskanden anslutit sig till samma tankegång genom påpekandet, att enligt. motiven till 1925 års försvarsordning åtgärder till försvarsberedskapens höjande skulle vidtagas i den mån så kunde anses påkallat av den allmänna politiska situationen. Framhållandet härav synes oss -i dessa dagar alldeles särskilt befogat, ty ingen kan väl längre sväva i tvivelsmål om att den nuvarande situationen är av den art, att den måste anses påkalla en ökad omsorg om rikets militära trygghetsanstalter. Det är fördenskull icke nog med att regeringen fått ögonen öppna för farorna i tiden, och icke heller med att den söker meddela vårt folk en motsvarande, mera verklighetsbetonad syn på de utrikespolitiska proble- mens oroande natur. Vida mera betydelsefullt är, att en sådan uppfattning tager sig uttryck i handling, i en strävan att bereda vårt folk och vårt land all den trygghet, som vi kunna åstadkomma, gentemot de risker för att indragas i krigiska förvecklingar, vilka riskers förefintlighet så allmänt vitsordats. Det borde vid sådant förhållande, synes det, vara regeringen särskilt angeläget att taga initiativet till åtgärder i detta syfte. En svensk försvarspolitik, som räknar med realiteter, måste rätta sig efter det faktiska läget, eftersom detta icke kan förväntas underordna sig våra förhoppningar eller önskningar. Det är fördenskull ett riksnyttans kategoriska imperativ, att vårt försvar nu icke blott vidmakthålles utan också moderniseras i erforderlig omfattning. Man har då rätt av en ansvarskännande statsledning kräva, att dess riksvärdande verksamhet i en tid sådan som den nuvarande skall omfatta även åtgärder till en av förhållandena betingad förbättring av försvarsberedskapen, till en "anpassning uppåt" av försvarsorganisationen efter det yttre lägets krav. Vi hava också intill den allra sista tiden ansett oss kunna hysa förhoppningar om initiativ och medverkan från regeringens sida till vidtagande av sådana åtgärder, men dessa förhoppningar hava genom statsverkspropositionen grusats. Visserligen innebär densamma ett nödtorftigt tillgodoseende av vissa äskanden, vilka förut varit åsidosatta, och med tillfredsställelse finna vi, att därvid upptagits några av de yrkanden, som vi förra året motionsvis framställde, men vilka riksdagen då icke fann sig böra bifalla. Men vad sålunda föreslagits, innebär icke ett tillfyllestgörande hänsynstagande till nulägets fordringar. Med de anslag, som i statsverkspropositionen upptagits för övningar, materielanskaffning och åtskilligt annat kommer man fortfarande icke närmelsevis upp ens till den efter dåvarande relativt gynnsamma världsläge avpassade standard, som år 1925 förutsattes. Häri måste nu ovillkorligen komma en ändring till stånd, om vi icke skola fullständigt berövas möjligheten att i farans stund utnyttja den försvarsorganisation, vilken redan nu börjat undergå en betänklig förvittringsprocess.
