Sida:RD 1935 23.djvu/599

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Motioner i Första kammaren, Nr 155. 8 derna, kunna ha avgjort just do ärenden, som bliva föremål för prövningsnämndons bodömando. Därvid 1311- icke ens den yttre -formen iakttagas, så att den av angiven grund jävige prövningsnämndsledamoten avträder, ja i Stockholm tillämpas tvärtom den praxis, att just denne jävige ledamot iir tilltörsiikrad särskilt inflytande å de ärenden, som han tidigare i taxeringsnämnden handlagt. Izluru skall det med dylika förhållanden ens vara tänkbart att hos medborgarna upprätthålla det psykologiska intryck av överinstansens objektivitet, på vilket varje besvärsinstitut, som skall förtjäna namnet rättsligt, dock måste-bygga! l Stockholm och i någon mån i Stockholms län föreligger ett ytterligare speciellt missförhållande. Det har nämligen inrotat sig den praxis. att ett flertal ledamöter och assessorer i kammarrätten, besvärsförfarandets tredje instans, erhållit förordnande att, samtidigt med sin tjänstgöring såsom domare i kammarrätten, fungera såsom ordförande - och sålunda såsom åklagarmyndighetens förtroendemän - i taxeringsnämnd. En dylik sammanblandning av instanserna måste ovillkorligen vara förkastlig. Enligt i fjol lämnade uppgifter skulle av besvären till kammarrätten över beslut av Stockholms stads prövningsnämnd ej mindre än 10 å 12 procent utgjorts av sådana, som handlagts av taxeringsnämndsordförande, vilka tillika tillhörde kammarrätten. Ehuru uppenbarligen den procentuella omfattningen av ett mot allmänna rättsgrundsatser stridande förfarande icke kan vara av utslagsgivande betydelse, då redan blotta skenet av orättvisa bör undvikas i fråga om en var medborgare, måste dock ett så allmänt förekommande förhållande äventyra medborgarnas tilltro till överinstansens objektivitet. I någon mån har samma missförhållande förelegat även i högsta instans, i det föredragande i skattemål ansetts kunna givas och emottaga bisysslan såsom taxeringsnämndsordförande. Väl kan det vara av betydelse för den dömande verksamheten inom taxeringsväsendet, att överinstanserna äga personlig kännedom om det praktiska taxeringsarbetet. Men detta önskemål kan icke få tillgodoses på ett sätt, som är uppenbart stridande mot erkända organisationsprinciper. Utbildningen av kammarrättens befattningshavare bör kunna vinnas på andra vägar. Självdeklarationerna och bevisbördan. Före självdeklarationssystemets tillkomst gällde, att medborgarna hade att själva sinsemellan fördela skatten. Medborgarna utsågo därför taxeringsmän, vilka efter uppskattning verkställde fördelningen. Denna organisationsform har numera övergivits. Dels har, som förut berörts, det medborgerliga elementet i taxeringsnämnderna trängts undan av det skattebyråkratiska och i prövningsnämnderna praktiskt taget försvunnit. Dels har självdeklarationssystemet införts, varigenom den enskilde medborgaren ålagts att lämna sannfärdiga uppgifter om sin inkomst och förmögenhet. Såsom redan framhölls av 1876 års förberedande skatte