16 Motioner i Första kammaren, Nr 10. å avdelningen av patienter vilka på grund av sitt tillstånd kräva ökad tillsyn (själv- mordskandidater, rakbladsätare o. Iikn.), vållar stora svårigheter att på nöjaktigt sätt sörja för de sjukas övervakning och behandling. En minskning av denna personal är sålunda omöjlig. 1 - 1 För närvarande utgöres personalen å sinnessjukhuset, med en beläggning av 28 patienter, av 1 uppsyningsman, 1 överkonstapel samt 13 vaktkonstaplar= 15 man. (Jag bortser från de två konstaplar som sysselsättas i kanshet och aldrig deltaga. i arbetet på sjukavdelningarna.) För den nya avdelningen har i min skrivelse den '13' nov. 1932 upptagits 1 överkonstapel och 15 konstaplar. En av dessa konstaplar skulle vara gemensam för båda våningarna och sköta köken. Å andra sidan skulle uppsyningsmannen också vara gemensam för båda avdelningarna. Tagas båda dessa halveringar med i beräkningen, så skulle personalantalet för de båda avdelningarna bli 15 resp. 16. Den nya avdelningens personalöverskott är betingat dels av den nya avdelningens ovanberörda svårare khentel och dels av den ökning i patienternas besök och därmed följande övervakning under de dagliga besökstiderna, som blir en följd av den ökade beläggningen. Tankegången att sedan sinnessjukhusets khentel ökats med ett till numerären ekvivalent, men i vårdavseende betydligt mera krävande patientmaterial minska personalen är alltså verklighetsfrämmande och kan icke genomföras, om det skall bli möjligt för sjukhusets läkare att åtaga sig ansvaret för vård och trygghet för anstaltens patienter och personal. Den i organisationsnämndens betänkande förekommande uppgiften att den nuvarande nattliga bevakningspersonalen å sjukhuset skulle vara onödigt stor synes vila på den likaledes verklighetsfrämmande föreställningen att brottslingar, därför att de icke äro 'otillräkneliga', skulle vara från vårdsynpunkt ofarliga. Patienterna å sinnessjukhuset vårdas till stor del å övervakningssalar. Om den nattliga bevakningen å dessa reducerades, torde det icke dröja länge förrän följderna härav skulle visa sig i form av överfall å nattvakter med efterföljande rymning. Organisationsnämndens förslag att den icke belagda våningen skulle kunna tagas i bruk efter en ökning av den nuvarande personalens antal med 1 överkonstapel och 7 konstaplar bortser från de faktiska förhållandena. Det förutsätter nämligen dels att khentelet skulle komma att utgöras av idel beskedliga och oförargliga, normala människor, vilka icke kräva någon nämnvärd tillsyn och behandling, och dels att avdelningen skulle vara konstruerad för att vårda patienterna sammanförda. i en eller ett par stora salar, medan den i själva verket är byggd med utgångspunkt från kännedom om khentelets beskaffenhet och därför avser att kunna särskilja patienterna i smärre grupper som vårdas var för sig. Organisationsnämndens förslag tager sålunda icke hänsyn till vare sig patientmaterialets faktiska beskaffenhet eller sinnessjukhusets lika faktiska tekniska organisation. Det tar icke heller hänsyn till att det khentel för vilket sjukhuset är avsett måste underkastas mycket ingående undersökningar, såväl rörande det kroppsliga som själsliga tillståndet hos patienterna. Sjukhuset måste därför äga möjlighet att tillgodogöra sig medicinens, psykiatrins, konstitutionsforskningens och delvis även den experimentella psykologins tekniska utrustning och undersökningsmetoder. För detta ändamål erfordras, såsom i min skrivelse till styrelsen den '13' november 1932 utförligt motiverats, en skolad sköterska vilken på samma gång är laboratorieutbildad. Såsom ovan framhållits kommer den nya våningen med hänsyn till khentelets beskaffenhet att närmast motsvara de s. k. fasta paviljongerna å statshospitalen. Enligt den i min skrivelse till styrelsen den 14 maj 1929 gjorda sammanställningen kommer å fasta paviljongen vid Säters hospital på varje personalenhet 1.54 patienter, under det motsvarande tal å fasta paviljongen i Västervik utgör 1.45. Enligt mitt förslag av den '13' nov. 1932 utgör proportionstalet för den nya våningen 1.8. Vårdpersonalen för hela sinnessjukhuset å Långholmen skulle enligt samma skrivelse utgöra 31 på 56 patienter. d. v. s. 1.87 patienter för varje personalenhet, alltså en numerär som avsevärt understiger den vid de fasta paviljongerna såsom nödvändig befunna. Att nu, såsom organisationsnämnden föreslagit, på en höft minska personalen å sinnessjukhuset så att proportionen mellan personal och patienter bleve 1:3 är helt enkelt omöjligt, om den hittills icke belagda våningen verkligen skall kunna tagas i bruk." Professor Kinberg ansåg sålunda, att den personal, han i sin ovanberörda skrivelse den 19 november 1932 föreslagit, vore ett minimum, på. vilket ingen prutning kunde göras. Med hänsyn till de olika uppfattningar, som kommit till uttryck i organisationsnämndens och professor Kinbergs ovanberörda uttalanden rörande personalbehovet å sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Långholmen, hemställde fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 13 oktober 1934, att medicinalstyrelsen ville uttala sig rörande storleken av den personal, som enligt medicinalstyrelsens uppfattning borde vara anställd vid ifrågavarande sinnes
