Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

stapplar, håller på att falla — jag skriker, en gång, två gånger, tre gånger, håller in hästarna, men han springer fram och faller alldeles under fötterna på dem. Antingen han nu gjorde det med flit eller inte visste med sig, det vet jag inte! ... hästarna äro unga, skygga — de ryckte hastigt till, han skrek, de skyggade ännu mer ... Och olyckan hade skett.»

»Alldeles så gick det till!» ropade ett ögonvittne ur hopen.

»Tre gånger ropade han till honom, det är sant!» bekräftade en annan.

»Precis tre gånger, det hörde alla!» ropade en tredje.

Kusken var för övrigt icke övermåttan nedslagen och förskräckt. Man såg, att ekipaget hade en rik och ansedd ägare, som uppenbarligen väntade någonstädes på dess ankomst; poliserna voro redan i begrepp att taga denna omständighet i betraktande. Den överkörde skulle föras till poliskontoret och därifrån till sjukhuset. Ingen kände honom.

Under tiden hade Raskolnikov trängt fram och böjt sig ned. Då belyste lyktan den olyckliges ansikte, han kände igen honom.

»Jag känner honom!» ropade han och trängde sig alldeles fram, »det är en avskedad ämbetsman, titulärrådet Marmeladov! Han bor här bredvid i Koselska huset ... Fort, en läkare! Jag betalar ... se här!» Han tog fram penningar ur fickan och visade poliserna dem. En sällsam rörelse hade gripit honom.

Poliserna voro glada, att de fått veta, vem den överkörde var. Raskolnikov nämnde också sitt namn och sin adress samt talade, som om det handlat om hans egen fader, med största iver för att skyndsamt få den medvetslöse förd hem till hans egen boning.

»Se här, tre hus härifrån!» ropade han beställsamt, »i Koselska huset ... Han var säkert drucken och i begrepp att gå hem. Jag känner honom, han är en fyllbult ... Han har familj ... hustru och barn. Det kan dröja länge, innan han kommer till sjukhuset, men här finns nog en läkare i närheten. Jag betalar, betalar alltihop»! Han skall åtminstone få skötas av de sina, där han genast kan få hjälp; men innan han kommer på sjukhuset, kan han vara död ...»

Han fann till och med tillfälle att trycka någon några kopek i handen; saken var för övrigt klar och alldeles laglig — i alla fall var hjälpen närmare här. Man lyfte upp den överkörde och bar bort honom, bärare var det gott om. Koselska huset låg endast omkring trettio steg därifrån. Raskolnikov gick bakom, höll försiktigt upp hans huvud och visade vägen.


156