Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Förtjusande? Säger du förtjusande?» tjöt Rasumichin, rusade på Sossimov och grep honom i strupen. »Om du nå’nsin understår dig ... förstår du? Förstår du mig?» skrek han, i det han höll honom fast i kragen, skakade honom och tryckte honom mot väggen ... »Hör du det?»

»Så släpp mig då, din fulla satan!» ropade Sossimov och sökte skjuta honom ifrån sig. Då den andre hade släppt honom, såg han uppmärksamt på honom och gav med detsamma till ett högt skratt. Rasumichin lät armarna hänga och stod framför honom i djupa och allvarliga tankar.

»Det är sant ... jag är en åsna», sade han och såg så mörk ut som ett ovädersmoln, »men du ... du är det också ...»

»Nej, bror lille: inte jag, alldeles inte. Jag brukar inte låta sätta sådana där dumheter i huvudet på mig.»

De gingo stillatigande vidare och först då de hunnit till Raskolnikovs bostad, bröt Rasumichin tystnaden.

»Hör», sade han till Sossimov, »du är en präktig pojke, men frånsett dina övriga, dåliga egenskaper, är du också liderlig och det i hög grad ... det vet jag. Du är en nervös stackare, du är nyckfull, börjar bli’ fet och kan inte neka dig något ... och det kallar jag uselt, ty det leder till uselhet. Du har så skämt bort dig, att jag inte alls kan förstå, att du oaktat allt detta ändå kan vara en god läkare, som till och med är i stånd att uppoffra dig för andra ... en läkare ... som sover på ejderdun och stiger opp mitt i natten, när de sjuka behöva dig! På sin höjd tre år härefter låter du inte störa dig i din nattro! Nå, åt fänders med det, därom är det inte tal nu, utan om du vill sova i Paschenkas våning i natt, jag har med stor nöd övertalat henne ... jag sover i köket; ni ha alltså tillfälle att bli närmare bekanta med varandra, men inte så, som du menar. Inte ett spår ...»

»Jag menar ju heller ingenting!»

»Ser du, bror lille, här skall du träffa på blygsel, tysthet, undfallenhet och den mest hårdnackade kyskhet ... och oaktat allt detta ... suckan och vekhet ... hon är så mjuk som vax! Befria mig från henne för alla djävlars i världen skull! Hon är så känslig! Jag vill vedergälla dig det med liv och själ.»

Sossimov skrattade med full hals ännu högre än förut. »Se så, så överspänd du är! Hur skall jag då ställa till med henne?»

»Jag försäkrar dig, du får inte stort besvär med henne. Tala bara mycket, om vartannat, vad helst som faller dig in, sätt dig vid hennes sida och prata. Du är ju läkare, börja med att fråga om hennes hälsa. Jag svär, att du inte skall ångra

183