Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Medan han så talade med sig själv, kom Sossimov, som hade sovit i Praskovja Pavlovnas gästrum, in till honom.

Han ämnade nu gå hem, men ville först se till den sjuke. Rasumichin talade om för honom, att han sov som en stock. Sossimov gav befallning om, att man icke skulle störa honom, förrän han vaknade av sig själv. Han lovade komma igen klockan elva.

»Månne han är hemma, när jag kommer tillbaka?» tillade han. »Må hin anamma det, hur skall man kunna bota, när man inte en gång har makt över patienten. Vet du, om han tänker gå bort till dem eller om de ämna sig hit?»

»Jag tror, de komma hit», svarade Rasumichin, som gissade avsikten med frågan, »de skola naturligtvis tala med varandra om familjeangelägenheter. Jag går då min väg, men du såsom läkare har naturligtvis större rätt.»

»Jag är inte deras biktfader, jag går genast min väg; jag har dessutom annat att göra.»

»Det är en sak, som oroar mig», sade Rasumichin förtretligt, »nämligen att jag i går i fyllan talade om för mycket för honom, berättade honom en massa smörja ... bland annat, att du ... var rädd för, att han skulle bli sinnesförvirrad.»

»Det sladdrade du också om för damerna ...»

»Jag vet, att jag var så dum, slå mig för det! Men säg mig, trodde du det verkligen?»

»Dumheter, säger jag dig, du hade ju själv skildrat honom som en monoman, då du förde mig till honom ... Nå, och i går gåvo vi hans idéer ännu mera näring med vårt samtal ... om målaren. Det var annars ett roligt ämne, men när man betänker, att just det står i sammanhang med hans galna idéer. Om jag bara hade vetat, vad som försiggått den där gången i poliskontoret och att ... en sådan lymmel hade vågat att förolämpa honom med denna misstanke! Hm ... så hade jag naturligtvis inte inlåtit mig på det samtalet. Dessa monomaner ha ju den egendomliga förmågan att kunna göra en mygga till ... en elefant, den vansinnigaste sak förefaller dem som den påtagligaste verklighet ... Såvitt jag kan förstå, börjar saken förresten bliva tämligen klar för mig, efter vad Sametov har berättat mig. Jag kan minnas ett fall med en hypokonder ... mannen var fyrtio år ... som inte kunde tåla en åttaårig pojkes begabberi vid bordet ... utan stack ihjäl honom! Och nu här, detta sammanträffande ... han i trasor, den oförskämde polisofficeren, sjukdomen i antågande ... och en sådan misstanke! Det är uppenbart, att detta måste göra ett starkt intryck på en inbiten hypokonder med en

187