Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

vanvettig, gränslös hederskänsla! Där ha vi kanske att söka sjukdomens utgångspunkt! Åt helvete med det! ... Men apropå, den här Sametov är verkligen en rätt trevlig pojke, allt det där pratet han kom med i går, skulle han hellre ha tigit med ... en sådan pratmakare!»

»Vem talte han om det för då? för mig och dig?»

»Och Porphyrius.»

»Nå, om också Porphyrius har hört det, vad gör väl det?»

»Men säg mig, har du något inflytande på dessa ... hans mor och syster? De få lov att vara mycket försiktiga med honom i dag ...»

»De skola nog komma att förstå varandra», sade Rasumichin likgiltigt.

»Vad är det väl, som kan ha retat upp honom så mot den där Lushin? Han är en förmögen man och tycks inte vara henne emot ... själva ha de visst ingenting, vad?»

»Hur faller det dig in att fråga mig om det?» skrek Rasumichin harmset till honom, »hur skall jag kunna veta, om de ha något eller ej? Fråga dem själv, kanske säga de det då! ...»

»Fy, så löjlig du är ibland! eller är det ännu ruset från i går! ... Nå, adjö, vi träffas! Tacka din Praskovja Pavlovna på mina vägnar för nattlägret. Hon hade stängt in sig, på mitt »god morgon», som jag ropade till henne genom dörren, följde intet svar. Klockan sju steg hon upp och lät bära in samovaren till sig från köket genom korridoren. Jag hade inte lyckan att få se hennes ansikte ...»

Precis klockan nio trädde Rasumichin in till damerna. De hade redan länge väntat på honom med stor otålighet och hade varit uppe före klockan sju. Mörk som natten trädde han in, hälsade tölpaktigt ... och blev naturligtvis förargad däröver. Men han hade gjort upp räkningen utan värden. Pulcheria Alexandrovna rusade emot honom, grep båda hans händer och höll nästan på att kyssa dem. Han såg förläget på Avdotja Romanovna, men också detta stolta ansikte visade nu ett uttryck av en sådan vänskap, en så uppriktig och för honom oväntad aktning ... (i stället för de hånande blickar och den illa dolda ringaktning han hade föreställt sig), att han nästan hade tyckt mera om, att man tagit emot honom med skällsord ... det gjorde honom alltför skygg. Lyckligtvis var ju samtalsämnet givet och han skyndade sig att göra bruk därav.

Då de hade hört, att Rodja ännu icke var vaken och att allt stod väl till, förklarade Pulcheria Alexandrovna, att detta var henne mycket kärt, ty hon hade ännu mycket, mycket

188