Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Verkligen! Men så stort det är, nästan alltför stort att tillhöra en dam.»

»Jag tycker om, att det är stort», svarade Dunja.

»Jag trodde, att det var en present av Lushin», sade Raskolnikov.

»Nej, han har ännu inte skänkt Dunetjka något.»

»Verkligen! Mamma, kommer du ihåg, att jag var förälskad och ville gifta mig?» sade han och såg på modern, som blev orolig över tonen och den oväntade frågan.

»Ja, min käre gosse, det gör jag.»

»Vad skall jag säga om den saken? Jag kommer inte längre ihåg sammanhanget. Hon var en sjuklig stackare», fortfor han i grubblande ton. »Hon var mycket välgörande och svärmade för klosterlivet. En gång brast hon i gråt, när hon talade med mig därom. Ja, nu minns jag det tydligt ... Hon var så liten och ful. Jag vet inte, varför jag slöt mig så innerligt till henne, men det var förmodligen på grund av hennes sjuklighet. Om hon varit lam och puckelryggig, hade jag måhända älskat henne ännu högre.» Han log tankfullt och fortsatte: »Det var en vårdröm —»

»Nej, det var inte bara en vårdröm», avbröt honom Dunja livligt.

Han såg stelt och uppmärksamt på systern, men tycktes varken ha hört eller förstått hennes ord. Sedan reste han sig upp och kysste modern, varefter han återtog sin plats.

»Du håller ännu av henne», sade modern rörd.

»Vem? Jaså, du talar om henne. Nej, nu förefaller det mig, som om det hänt i en annan värld. Och allt, vad som sker omkring mig, är alldeles, som om det inte skedde här ...»

Han såg uppmärksamt på de närvarande.

»Ja, det är, som om jag såge er alla på tusen versts avstånd ... Men varför skola vi tala därom och varför framställa ni så många frågor till mig?» tillade han förtretad.

»Det är ett uselt rum du har, Rodja. Det ser ut som en likkista», sade Pulcheria Alexandrovna för att bryta den pinsamma tystnaden. »Jag är säker på, att detta rum till stor del är orsaken till din melankoli.»

»Rummet, ja, det har jag också själv tänkt», svarade han tankspritt. »Om du visste, mamma, vilken märkvärdig tanke, du uttalade ...» tillade han och smålog.

Det felades inte mycket, att det hade blivit honom olidligt att oaktat den treåriga skilsmässan vara tillsammans med detta sällskap, dessa nära släktingar, i följd av det omöjliga i att föra ett otvunget samtal med dem. Men det var ännu en angelägenhet, som icke kunde uppskjutas och som på ett eller

203