Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Men kanske ändå? ... Varför sade han just hos henne? Varför sade Sametov, att jag hade talat så slugt? Varför just denna ton? Ja, tonen, det är saken ... Rasumichin hörde ju det också, varför märker inte han det? Åh, den där oskyldiga dummerjönsen märkte aldrig något. Skulle det vara febern som kommer igen? ... Blinkade Porphyrius verkligen till mig eller inte? Dumheter? Varför skulle han blinka? Vilja de reta mig eller veta de allt? ...

Till och med den där Sametov är fräck! ... eller är han det verkligen? Sametov har tänkt över det hela natten; det anade jag! Han är redan, som vore han hemma här, och ändå är det första gången han är här. Porphyrius behandlar honom alls inte som gäst, han vänder helt ogenerat ryggen åt honom. De förstå varandra redan mycket bra, under alla omständigheter vad det, som mig angår, vidkommer; de hade visst talat om mig strax innan jag kom! ... Jag undrar om de veta något om lägenheten? Då jag sade, att jag hade sprungit min väg i går för att söka mig en bostad, hörde han det inte, tycktes inte alls fästa sig vid det ... Det var förresten klokt påhittat, det där med bostaden ... det kan kanske komma till nytta sedermera! Det var ju i feberyran ... ha, ha, ha! Han vet redan allt, vad som försiggått i går afton? Men han visste ändå inte, att mamma hade kommit! Till och med datum hade hon skrivit upp, den häxan! ... Vänta bara litet, ännu ger jag mig inte! Allt detta är ändå inga fakta, endast hjärnspöken! Kom först med fakta! ... Jag undrar, om de veta något om bostaden? Jag går inte härifrån, förrän jag fått rätt därpå! Men varför gick jag då också hit! ...»

Allt detta for som en blixt genom hans huvud.

Porphyrius Petrovitj återvände snart.

»Jag är ännu yr i huvudet efter gårdagens tillställning», sade han och vände sig leende till Rasumichin.

»Nå, hur gick det? Vem segrade?»

»Naturligtvis ingen, såsom det alltid händer. Vi talade slutligen om evigheten och svävade högt upp över skyarna!»

»Kan du tänka dig, Rodja, vad de talade om i går? De tvistade om, huruvida det finns förbrytelser eller inte.»

»Det är ju en ganska vanlig samhällsfråga», svarade Raskolnikov tankspritt.

»Hör nu på, vad jag säger, Rodion, och låt oss sedan höra din mening. Striden började med socialisternas åsikter. Som bekant är det deras uppfattning att »förbrytelsen är en protest mot det abnorma vid samhällsinrättningarna». Det nuvarande samhället är skuld till allt — och därmed punkt. Därav följer

221