Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Men han skulle ju genast ha sagt dig, att arbetarna inte hade varit där två dagar förut och att du följaktligen hade varit där den dagen mordet skedde vid åttatiden. På det sättet hade det varit bra lätt att fånga dig.»

»Han tänkte just, att jag inte skulle giva mig tid att överlägga riktigt, att jag bara skulle skynda mig att svara så sannolikt som möjligt och därvid glömma, att arbetarna inte voro där två dagar förut. Det är just sådana där småsaker, som bringa de slugaste huvuden i fällan. Porphyrius är inte så dum, som du tror ...»

I detta ögonblick voro de utanför huset, då en ny tanke plågade Raskolnikov.

»Gå upp dit ensam», sade han plötsligt. »Jag kommer om en halv timme.»

»Vart skall du gå?»

»Jag har en sak att uträtta. Om en halv timme är jag tillbaka. Säg till dem det.»

»Som du vill — men jag följer med dig.»

»Du vill således också lägga mig på pinbänken!» utropade han med sådan förbittring och förtvivlan, att Rasumichin stod stilla och dystert blickade efter honom, som nu hastigt avlägsnade sig. Slutligen bet han ihop tänderna, knöt sina händer och svor att samma dag krama Porphyrius som en citron. Därefter gick han upp för att lugna Pulcheria Alexandrovna, som redan var ganska bekymrad över deras uteblivande.

Då Raskolnikov uppnått sin bostad, var hans hår vått och han andades tungt. Han sprang hastigt uppför trapporna, gick in i sitt rum och stängde dörren. Därefter ilade han till det hörn, där sakerna varit gömda och undersökte det omsorgsfullt, men fann ingenting. Sedan reste han sig och drog en djup suck av lättnad.

Då han nyss stod utanför sin mors bostad, hade han inbillat sig, att något av de gömda föremålen kunde ha blivit kvarglömt. Det kunde sedan plötsligt bliva upptäckt och framläggas som ett oväntat och oomkullkastligt bevis mot honom.

Han stod försjunken i djupa tankar, under det ett egendomligt, halvt vansinnigt smålöje lekte kring hans läppar.

Slutligen tog han sin mössa och gick åter ut.

»Där är han ju själv!» utropade en röst. Han lyfte upp huvudet.

Portvakten stod i dörren till sin kammare och pekade på honom, under det han vände sig till en liten, illa klädd man, som på avstånd såg ut som ett fruntimmer.

Han hade en smutsig mössa på huvudet och gestalten var framåtlutad. Det skrynkliga ansiktet tycktes tillhöra en

231