Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

förtrolig med tre europeiska språk. För ett par dagar sedan sade han verkligen, att han icke var mycket hemma i det tyska, men det gjorde han endast för att övertala Raskolnikov att åtaga sig översättningen. Han hade ljugit den gången och Raskolnikov visste också, att han icke talat sanning.

»Det kommer visserligen att kosta mycket arbete, men vi skola arbeta, Avdotja Romanovna och Rodion. Vi skola både vara översättare och förläggare. Jag kan vara eder till stor nytta, ty jag har erfarenhet. Under de två sista åren har jag alltjämt haft att skaffa med förläggare och känner alla deras krokvägar. Under alla omständigheter kunna vi förtjäna vårt livsuppehälle.»

Dunjas ögon strålade.

»Vad ni nu säger, Dimitrij Prokofjitj, behagar mig mycket», sade hon.

»Jag förstår det inte», inföll hennes mor, »men om det är nödvändigt, skola vi stanna här någon tid.»

»Vad är din tanke, Rodja?» frågade Dunja.

»Det är en mycket god idé. Jag känner också ett verk, som helt säkert skall göra lycka. Men vi ha ju tillräcklig tid att en annan gång ordna om den saken.»

»Hurra!» utropade Rasumichin. »Men vänta litet! Här i huset finns en våning på tre rum, som inte står i förbindelse med dessa hotellrum. Den är möblerad och hyran är tämligen billig. Denna våning böra ni genast hyra, så att Rodja kan bo tillsammans med er ... Men varthän ämnar du dig, Rodja?»

Dunja såg förvånad på brodern, som höll mössan i handen och stod i begrepp att avlägsna sig.

»Ni se ju ut, som om ni ämnade begrava mig eller som om vi för alltid skulle säga farväl åt varandra», sade han med ett tvunget löje.

»Och det är ju möjligt, att vi aldrig mera se varandra», bifogade han.

Han trodde, att han enadst hade tänkt dessa ord, de hade undsluppit honom ofrivilligt.

»Vad fattas dig, Rodja?» utbrast systern.

»Då jag kom hit, ämnade jag säga eder att vi böra skiljas för den närmaste tiden. Jag är inte frisk och skall nog komma igen, när jag kan ... Jag skall inte glömma er ... Vad som än må hända, måste jag nu vara ensam ... Glömmen mig, det är det bästa ... Möjligen kan allt bliva gott igen ... Om ni inte låta mig gå, kommer jag att hata eder — det känner jag ... Farväl!»

Modern och systern betraktade honom med förfäran. Till och med Rasumichin var rädd.


256