»kanhända, kanhända.» Han jagade dessa tankar långt ifrån sig, då han redan visste, huru de underblåste hans vrede och förbittring. Han kände, att harmen rentav hotade att fara bort med hans förnuft.
»Det var ingen feberfantasi, det var i fullkomligt vaket tillstånd!» utropade han och ansträngde alla sina sinnen för att genomskåda Porphyrius Petrovitjs spel. »Jag var vaken, vaken ... hör ni det?»
»Jag förstår det mycket väl och hör vad ni säger! Ni sade ju också i går, att ni icke hade haft några feberfantasier; ni lade särskild vikt därpå. Allt vad ni säger begriper jag fullkomligt! ... Men hör nu ni också, Rodion Romanovitj, på mig, bara denna enda lilla invändning: Om ni verkligen vore en förbrytare eller på ett eller annat sätt inblandad i denna fördömda sak ... skulle ni då så ivrigt påstå, att ni inte hade gjort allt det här i feberyrsel utan med fullt medvetande? ... Vore det möjligt eller ens tänkbart ... det frågar jag? Motsatsen måste efter mitt förmenande vara det naturligaste. Ty om ni kände er skyldig, skulle ni ju vilja låta påskina, att det just hade skett i feberyrsel. Inte sant? Är inte också detta er åsikt?»
Den ton, med vilken han frågade, hade en listig anstrykning. Raskolnikov drog sig tillbaka för Porphyrius, som böjde sig fram mot honom och stirrade honom tyst och förvirrat in i ögonen.
»Och så det där med Rasumichin angående frågan, om han i går kom till mig av sig själv eller om ni hade sänt honom? Vid detta tillfälle skulle ni naturligtvis lägga särdeles vikt på, att han kom av egen fri vilja och utan att ni visste något därom. Det oaktat döljer ni det inte utan påvisar med bestämdhet, att han kom på er föranstaltning.»
Detta hade Raskolnikov aldrig sagt. Han kände en kall rysning efter ryggraden.
»Ni ljuger», sade han långsamt och tyst, läpparna sammandrogos till ett sjukligt leende. »Ni vill åter visa mig, att ni genomskådar mitt spel och att ni känner alla mina svar på förhand.» Han kände, att han nu inte vägde sina ord tillräckligt. »Ni vill bara skrämma mig ... eller skratta ut mig.»
Han stirrade fortfarande styvt på sin motståndare, men plötsligt fick en gränslös förbittring makt över honom.
»Allt det där är lögn», skrek han. »Ni känner allt för väl, att en förbrytare gör allra klokast i att inte dölja det, som inte behöver döljas. Jag tror er inte!»
»Men vad ni då har för löjliga infall», sade Porphyrius fnissande, »man kommer ju ingen vart med er. Ni lider av
