dessa betraktelser, om jag verkligen inte hade sett, att ni stuckit hundrarubelsedeln i hennes ficka?»
Sedan Andrej Semjonovitj slutat sin ordrika förklaring med dess logiska slutsats, var han så utmattad att pannan badade i svett. Han var tyvärr icke ens i stånd att uttrycka sig ordentligt på ryska och något annat språk kunde han inte heller, varför följden blev, att han kände sig riktigt utmattad. Icke dess mindre gjorde hans föredrag en oerhörd verkan. Han hade talat med sådant eftertryck, med sådan övertygelse, att alla trodde honom. Peter Petrovitj märkte, att hans sak stod på dåliga fötter.
»Vad angår det mig, att ni har haft några dumma tankar? De bevisa ingenting!» utropade han. »Ni har kanske drömt alltsammans. Jag säger er, min herre, att ni ljuger! Ni ljuger och förtalar mig för att skada mig, ty det förargar er, att jag inte vill sluta mig till edra ateistiska läror ... det är hela saken!»
Men denna undflykt hjälpte inte Peter Petrovitj. Ett allmänt knot hördes.
»Ah! menar du det!» utropade Lebesetnikov. »Ropa hit polisen, om ni vill, men jag skall avlägga ed på, att jag talar sanning. Jag kan emellertid inte förstå er avsikt. Ack, du nedriga avskum!»
»Den avsikt, som ligger bakom denna låga handling, kan jag förklara, och om det är nödvändigt skall jag avlägga ed därpå», sade slutligen Raskolnikov och framträdde.
Hans utseende var lugnt och alla förstodo, att gåtan nu skulle bliva löst.
»Jag förstår alltsammans så väl», fortfor Raskolnikov och vände sig till Lebesetnikov. »Jag anade ända från början, att det var fråga om ett skurkstreck. Jag anade det i följd av några egendomliga omständigheter, vilka jag allena känner och vilka jag strax vill meddela. Ty dessa omständigheter förklara hela saken. Men ni, Andrej Semjonovitj, har genom edra ord uppenbarat mig allt. Jag ber, att alla de närvarande må giva akt på mina ord. Denne herre», han pekade på Lushin, »friade nyligen till en ung flicka, min syster Avdotja Romanovna Raskolnikova. Men han och jag blevo ovänner vid vårt första sammanträffande och jag körde ut honom. Tvenne vittnen kunna intyga mina ord. Denne man är mycket elak. I förrgår visste jag ännu inte, att han bodde hos er, Andrej Semjonovitj, och att han följaktligen samma dag vi blevo ovänner såg, att jag i egenskap av den avlidne Marmeladovs vän gav hans hustru pengar till begravningshjälp. Strax därpå skrev han ett brev till min mor och meddelade henne, att jag inte givit pengarna åt Katerina Ivanovna utan åt Sofie
