Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/338

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


alla dessa frågor. Men på nytt betvivlade hon, att han ... att han var en mördare. Kunde det vara möjligt?

»Men hur kom det sig?» sade hon förvirrad. »Hur har ni ... en människa sådan som ni ... kunnat besluta er att utföra något sådant? Hur är det möjligt?»

»Jag gjorde det för ... att få pengar. Var förnuftig och lugna dig, Sonja», sade han trött och nästan vredgad.

Sonja stod som bedövad. Slutligen utbrast hon:

»Du var hungrig! Du ... ville hjälpa din mor? Har jag inte rätt?»

»Nej, Sonja, nej», mumlade han, vände sig bort och sänkte huvudet, »jag var just inte så hungrig. Jag ville visserligen hjälpa min mor ... men det var likväl inte detta ... Plåga mig ej, Sonja!»

Hon slog tillsammans sin händer.

»Är det verkligen, verkligen möjligt! Gode Gud, hur kan det vara möjligt! Vem kan begripa det? Hur kunde ni, som själv skänker bort den sista skärven, mörda ... för att plundra! Ah ... de pengar, som ni gav Katerina Ivanovna, voro också de ... för Guds skull ... voro också de ...»

»Nej, Sonja», avbröt han henne hastigt, »du kan vara lugn, ty de äro inte av dem. Jag fick dem samma dag jag insjuknade ... samma dag som jag gav bort dem ... Rasumichin var närvarande ... Det var han, som ... tog emot dem i mitt ställe ... De pengarna tillhörde mig, voro min egendom.»

Sonja hörde honom utan att rätt fatta vad han yttrade. Hon gjorde sig det största besvär att förstå honom.

»Men de andra pengarna ... jag vet förresten inte, om där fanns några pengar», fortfor han med låg och tankfull röst. »Jag tog en skinnpung, som hängde vid hennes hals; den var alldeles fullproppad ... jag granskade inte innehållet. Jag hade inte tid därtill. De övriga sakerna, knappar och kedjor ... alltsammans har jag gömt på en främmande gård vid W—prospektet under en sten ... Där ligger alltsammans ännu.»

Sonja lyssnade med spänd uppmärksamhet.

»Men varför ... vad menar ni därmed, att ni behövde pengar, när ni likväl ingenting har tagit?» frågade hon hastigt, som om hon ville hålla sig fast vid ett halmstrå.

»Det vet jag inte ... Jag har inte fattat något beslut ännu, om jag skall behålla dessa penningar eller ej», sade han eftertänksamt. Sedan skrattade han, som om han besinnade sig och tillade: »Jag sade en dumhet nyss ... Tycker du inte det?»

Sonja började tro, att han förlorat förståndet, men hon förjagade snart denna tanke.

»Vet du, Sonja», utropade han med hänförelse, »vet du,

338