Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/353

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Det är förbjudet att göra buller på gatorna.»

»Jag har lika mycket rätt därtill som positivspelarna.»

»De måste köpa sig resolution för att få tillåtelse därtill. Men på det här sättet förorsakar ni folksamling. Var bor ni?»

»Skulle jag behöva tillåtelse! Jag har i dag ... låtit begrava min man, således behöver jag väl ingen tillåtelse?»

»Lugna er, min fru», sade poliskonstapeln. »Kom nu, så skall jag följa er hem. Ni är sjuk.»

»Min herre, det förstår ni inte. Nu gå vi till Nevskij-prospektet ... Sonja, Sonja var är du? Hon gråter också? Vad går åt er allesammans ... Kolja och Lydia, vart ha ni tagit vägen?» utropade hon ångestfullt ... »Och ni, dumma barn, Kolja, Lydia, vart ha ni tagit vägen?»

Storligen förskräckta över folkhopen och poliskonstapeln hade de fattat varandras händer och sprungit sin väg. Skrikande och flämtande sprang modern efter. Sonja och Poletjka följde efter, så gott de kunde.

»Tag fast dem, Sonja, tag fast dem! ... ack ni dumma, otacksamma barn! tag dem ... Det är ju bara för deras skull, som jag ...»

Katerina Ivanovna snavade och föll.

»Herre Gud, hon blöder!» utropade Sonja och lutade sig över henne.

Alla trängde sig omkring dem, ehuru poliskonstapeln försökte hålla dem tillbaka.

»Hon dör!» utropade en av de omkringstående.

»Hon är vansinnig!» skrek en annan.

Vid närmare undersökning visade det sig, att det blod, som färgade marken, kommit från hennes bröst genom munnen.

»Sådant där känner jag till», viskade ämbetsmannen till Raskolnikov och Lebesetnikov. »Det är hektik. Blodet framströmmar plötsligt och man kvävs. Men vad är här att göra? Hon dör snart!»

»Hitåt den här vägen, kom till mig!» bad Sonja ... »jag bor strax bredvid, andra huset ... Fort, fort» — hon sprang fram och tillbaka. — »Hämta en läkare ... O Gud!»

Det lyckades ämbetsmannen att skingra folket och Katerina Ivanovna blev buren till Sonjas bostad och nedlagd på sängen. Blodet flöt ännu ur hennes mun, men hon tycktes återfå medvetandet.

Raskolnikov och Lebesetnikov, ämbetsmannen och poliskonstapeln inträdde med Sonja i rummet. Poletjka införde sina små gråtande syskon. Kapernaumov inträdde också med sin familj.


23 — Raskolnikov.353