åsikt överflödigt att omtala. Vad mig angår, kom jag äv en tillfällighet att ... en ren tillfällighet, som väl kunde synas misstänkt, men som ingalunda med säkerhet var det ... vilken tillfällighet, hm ... jag tror, att det inte ens lönar mödan att nämna den. Alla dessa rykten jämte vissa andra omständigheter flöto hos mig samman till en tanke. Jag tillstår det uppriktigt ... den gången var jag den förste, som gick er på livet. Vad den gamles upplysningar om saken angår, äro de idel prat. Sådant förekommer ofta. Jag erfor uppträdet på kontoret — i dess minsta detaljer, också alldeles tillfälligtvis, och av ett ögonvittne som utan att själv veta det berättade det alldeles underbart väl. Så lades det ena till det andra, min kära Rodion Romanovitj. Hur var det möjligt att då inte få vissa funderingar. Av hundra kaniner blev ingen häst, av hundra grunder till misstanke — intet bevis, säger ordspråket. Men det gäller bara, då det är frågan om förnuftsgrunder. Försök att använda det på »lidelserna», pröva endast med dem ... en undersökningsdomare är bara en människa! Då erinrade jag mig även er uppsats i tidskriften, ni minns, vi talade utförligt om den vid ert första besök. Jag gjorde narr av den, men bara för att reta upp er och för att få er att ytterligare kompromettera er. Jag säger er än en gång, att ni är mycket otålig och sjuk, Rodion Romanovitj. Att ni också är djärv, högmodig och allvarlig ... att ni är på samma gång ömtålig och har genomgått mycket, har jag länge vetat. Alla dessa edra egenskaper känner jag mycket väl till; er avhandling fann jag överensstämmande därmed. Den har tillkommit under sömnlösa nätter, i ädel vrede, ett varmt, häftigt klappande hjärta och en undertryckt entusiasm har skrivit den. Men stoltheten och en sådan undertryckt entusiasm äro farliga för ungdomen. Den gången skämtade jag med er, men nu säger jag, att jag verkligen är förtjust i detta första, ungdomliga, varmblodiga prov av er penna. Jag tycker om den en amateur. Den är rök och dimma, men ur mörkret hör man en ton, som klingar. Er avhandling är orimlig och fanatisk, men den andas uppriktigt, en ungdomlig, obesticklig stolthet, en förtvivlans dristighet. Det är en dyster skildring, men just det är en fördel. Då jag läst den och lade den åsido, sade jag till mig själv: Den där människan komma vi bestämt att få göra med. Jag frågar er, hur skall man kunna undgå att intressera sig för slutet efter dylika preliminärer. För mig, en förhörsdomare, passar det inte att bliva så där hänförd. Nu har jag Mikolka på halsen och med fakta till på köpet, ni kan se saken, hur ni vill, men fakta finnes och det finns till och med ett slags psykologi däri, med honom måste jag nu ta itu,
368
