Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/378

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

röst ... »den är löjlig, men därför inte mindre viktig: Om det skulle hända, vad jag för övrigt inte tror, och vartill jag inte anser er vara i stånd ... men om så skulle ske ... vi förutsätta möjligheten, att under dessa tjugofyra à trettiosex timmar ni skulle känna någon lust att giva saken en annan vändning, jag menar på ett eller annat fantastiskt sätt ... lägga hand på er själv ... det är en dum förmodan och jag ber er om ursäkt därför ... så efterlämnar ni väl en kort och tydlig liten biljett ... bara ett par rader, två små rader och glömmer inte den där stenen, ni vet; det vore utmärkt bra. Nu farväl! ... Jag tillönskar er goda tankar och väl överlagda beslut.»

Porphyrius avlägsnade sig och undvek därvid att än en gång se på Raskolnikov. Denne gick fram till fönstret och blev stående där så länge, att han kunde förmoda, att den andre hade hunnit ned och ett stycke fram på gatan, varefter också han lämnade rummet.

III.

Raskolnikov begav sig med skyndsamma steg till Svidrigailov. Vad hoppades han av honom? ... han visste det icke själv. Men denne man tycktes utöva ett visst välde över honom. Den rätta tidpunkten att träffa honom var nu också inne. På vägen plågade han sig med den frågan, om Svidrigailov hade träffat Porphyrius.

Såvitt han kunde döma ... han hade kunnat svära därpå ... hade han det icke. Han genomgick i sitt minne allt, vad som passerat under Porphyrius' besök, jämförde det ena med det andra och kom till den slutledningen: »nej, han har inte varit hos honom. Men om han inte varit där ännu, så var nästa fråga: går han eller går han inte till Porphyrius.»

Nu föreföll det honom, som om han icke skulle gå. Varför? Det kunde han icke förklara och hade han än kunnat det, skulle han ändock ej velat bry sin hjärna därmed. Allt det där pinade honom mycket; samtidigt hade han också något annat i sitt huvud. Besynnerligt, ingen skulle vilja tro det, men hans egen hotade tillvaro upptog föga hans tankar. Något helt annat plågade honom, något mycket viktigare, utomordentligare ... något som också angick honom själv och ingen annan. För övrigt kände han sig gränslöst själsligt utmattad, ehuru hans hjärna var mindre omtöcknad nu än dagen förut.

Lönade det väl mödan att efter allt detta söka övervinna alla dessa nya, små besvärligheter. Skulle han besvära sig med

378