Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/393

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

föreföll honom mycket misstänkt. Han bestämde sig för att följa honom.

Då de kommit ut på gatan, sade Svidrigailov:

»Ni går åt höger, jag åt vänster eller tvärtom, i alla fall ... adieu mon plaisir! Vi träffas åter!»

Och han gick till höger åt Hötorget till.

V.

Raskolnikov gick efter honom.

»Vad skall det betyda?» ropade Svidrigailov, vändande sig om ... jag tyckte ändå, att jag sade er ...»

»Det betyder, att ni nu inte blir av med mig!»

»V-ad?»

Båda blevo en stund stående mitt emot varandra och mätte varandra med blickarna.

»Av allt ert halvdruckna prat», började Raskolnikov, »har jag märkt, att ni ännu inte uppgivit era nedriga planer på min syster utan att ni mer än förut sysselsätter er därmed. Jag vet, att min syster mottagit ett brev i dag på morgonen. Under hela tiden vi varit tillsammans har ni visat er ovanligt orolig. Det kan ju hända, att ni på sista tiden har fått reda på ett annat fruntimmer, men jag vill personligen övertyga mig om ...»

Det skulle ha varit svårt för Raskolnikov att tydligt förklara, vilka hans avsikter egentligen voro och varom han personligen ämnade övertyga sig.

»Jaså! Vill ni kanske, att jag skall kalla på polis.»

»Var så god!»

De stodo ännu en stund mitt emot varandra. Äntligen förändrades Svidrigailovs ansiktsuttryck. Då han övertygat sig om, att hans hot ej hade någon inverkan på Raskolnikov, slog han hastigt om och antog en glad och vänlig ton.

»Åh, äro vi nu där igen ...! Med avsikt har jag ej berört era egna angelägenheter, ehuru jag naturligtvis plågas av nyfikenhet. Det är en sällsam historia. Jag hade ämnat spara den till en annan gång, men ni är ju i stånd att reta en. Hon ... Nå, så kom med; men jag säger er i förväg, att jag bara går hem på ett ögonblick för att hämta litet penningar, varefter jag stänger och far ut till öarna för aftonen. Vad tjänar det då till att följa mig?»

»Jag går till Sofie Semjonovna för att göra min ursäkt, för att jag ej bevistat begravningen.»


393