dem länge och försökte fånga en av dem med högra handen. Han höll länge på med dessa försök, till dess han själv märkte sin distraktion, steg upp och gick ut med fasta steg. En minut senare befann han sig ute på gatan.
En tjock, mjölkfärgad dimma vilade över staden. Svidrigailov följde den smutsiga gångbanan och gick i riktning mot floden. Redan i tankarna såg han vattnet, Petrovskij-ön, det våta gräset, träden och buskarna och slutligen ett visst busksnår ... Han betraktade husraderna för att komma på andra tankar. Han mötte varken fotgängare eller droskor på sin färd. De gulmålade trähusen med de tillslutna fönsterluckorna hade ett bedrövligt utseende. Köld och fuktighet genomträngde honom och han började darra. Här och där märkte han bodskyltarna och han läste dem uppmärksamt. Nu upphörde trottoaren. Han hade ett stort stenhus framför sig. En smutsig, darrande liten hund med svansen mellan benen sprang förbi honom. En fyllbult låg insvept i en kappa tvärs över gångbanan med ansiktet nedåt. Han betraktade honom och gick vidare. Sedan han en lång stund vandrat framåt, såg han till vänster ett högt vakttorn. »Här är en bra plats», tänkte han. »Varför skall jag bry mig om att gå till Petrovskij? Här är åtminstone ett officiellt vittne.» Han vek av mot den stora byggnaden med vakttornet, vilken var en polisstation. Vid den höga, tillslutna porten stod en liten man, klädd i grå soldatkappa med brandkårens mässingshjälm på huvudet. Med sömniga blickar betraktade han Svidrigailov. Hans ansikte uttryckte den tvärhet, som ofta finnes hos Israels avkomlingar. Svidrigailov och den hjälmprydde israeliten betraktade varandra under tystnad. Den senare tyckte ej, att det var i sin ordning, att en främling stod tre steg framför honom och såg skarpt på honom utan att säga ett ord.
»Vad fattas er? Vad har ni här att göra?» frågade han, utan att förändra sin ställning.
»Ingenting, min vän. God morgon», svarade Svidrigailov.
»Här får ni inte vara.»
»Jag ämnar göra en resa till främmande land.»
»Till främmande land?»
»Till Amerika.»
Svidrigailov tog fram revolvern. Israeliten rynkade ögonbrynen.
»Vad är det ni gör? Sådana upptåg duga inte här.»
»Det är mig alldeles likgiltigt. Platsen är passande. När man frågar dig, kan du säga, att jag har rest till Amerika.»
Han satte revolvern mot sin högra tinning.
