Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

nätt insvepta i tidningspapper och ombundna. Utan att tveka stoppade han byx- och rockfickorna fulla, utan att taga var sak för sig i skärskådande. Men han hade icke stoppat mycket på sig...

Då hörde han plötsligt steg i det andra rummet, där den gamla låg. Han höll inne och lyssnade; allt var tyst, det hade således endast varit en inbillning. Plötsligt hörde han tydligt ett svagt rop liksom ett plötsligt stönande; så blev det dödstyst ånyo en eller två minuter. Han satt nedhukad framför kofferten och väntade utan att draga andan, men plötsligt sprang han upp, grep yxan och skyndade ut ur sängkammaren.

Mitt i rummet stod Lisaveta med ett stort bylte i armarna och såg liksom förstenad på den döda systern. Hon var dödsblek och hade icke kraft att ropa. Då hon såg honom komma springande emot sig, började hon darra, en rysning genomfor henne och det började rycka krampaktigt i hennes ansikte. Hon lyfte handen, öppnade munnen, men skrek icke till, utan drog sig tillbaka, under det hon oavvänt stirrade på honom, i ett hörn utan att skrika; det var, som felades henne luft. Han kastade sig med yxan över henne; hennes mun förvred sig alldeles snett såsom på helt små barn, då de börja bliva rädda och just stå i begrepp att falla i gråt. Den olyckliga Lisaveta var så enfaldig, skygg och rädd, att hon icke en gång höll upp händerna för att skydda ansiktet, vilket väl dock hade varit den första och naturligaste rörelsen i detta ögonblick, ty yxan var alldeles inpå henne. Hon sträckte endast ut vänstra handen liksom avvärjande emot honom. Slaget träffade henne mitt i huvudskålen med yxbladet och gick igenom övre delen av pannan nästan ända till hjässan. Hon segnade ned. Raskolnikov förlorade sinnesnärvaron, tog byltet, kastade det ånyo ifrån sig och sprang in i det andra rummet.

En förfärlig ångest bemäktigade sig honom efter detta andra, oväntade mord. Han hade helst genast sprungit därifrån. Om han i detta ögonblick hade varit i stånd att tänka redigare och eftersinna, om han endast fullständigt hade kunnat överse sin ställning, kunnat inse, huru hopplös, gräslig och förnuftsvidrig den var... hade kunnat överväga, huru många hinder han ännu hade att övervinna, huru många ogärningar han kanske till och med ännu måste begå för att slippa därifrån och komma hem, sa var det möjligt, att han hade låtit allt vara som det var och gått att lämna sig själv i rättvisans händer; icke av fruktan för sig själv, utan av fasa och avsky för, vad han hade gjort. Det var i synnerhet avskyn, som upprörde honom och som tilltog med varje minut. För intet pris

73