hörde på med nöje och hade stor lust att skratta, skratta, skratta! Det ryckte i alla nerver på honom.
»Ilja Petrovitj!» började sekreteraren lugnande, men var tvungen att tystna och invänta ett gynnsammare ögonblick, ty den hetsige löjtnanten kunde man endast tämja genom att taga sin tillflykt till handgripligheter; det visste han av erfarenhet.
Men det utspökade fruntimret började darra och skaka vid ovädret, som bröt löst över henne; men egendomligt nog, ju talrikare och grövre skällsorden blevo, desto älskvärdare blev hennes min, desto mer förtrollande hennes leende mot den dundrande löjtnanten. Hon rörde sig hit och dit på fläcken, där hon stod, neg oavbrutet och väntade med tålamod på det ögonblick, då det skulle bliva henne möjligt att få tala. Äntligen var hennes tid inne.
»Det har inte varit något spektakel eller slagsmål alls hos mig, herr kapten», började hon plötsligt att slamra, visserligen med stark tysk accent, men likväl på flytande ryska, »och ingen, ingen skandal alls. Då de kommo, voro de fulla, det säger jag er, herr kapten, och jag kan inte göra något åt det, inte en smul ... mitt hus är ett anständigt hus, herr kapten, och folk får en anständig behandling hos mig, herr kapten, och jag tycker inte om skandaler, nej, för min del tycker jag inte alls om skandaler. Men då de kommo, voro de fulla, och så begärde de ändå tre buteljer till, och så lade en av dem opp benen på pianot och gav sig till att spela på det med fötterna, och det passar sig då inte i ett anständigt hus. Han slog alldeles sönder pianot och det är då inte att bära sig vackert åt ... det sa’ jag dem också. Så tog han en butelj och slog dem allihopa med den på ryggen. Och när jag då ropade på portvakten och Karl kom, gav han Karl ett blått öga och Henriette fick också ett blått öga och mig slog han fem gånger på örat. Och det är då inte vackert av en i ett anständigt hus, herr kapten, och grät gjorde jag också. Men han öppnade fönstret åt kanalen och gav sig till att grymta som en gris, så det var en skam åt’et. Och hur kan man ge sig till att åbäka sig som en gris i fönstret! Fy, fy, fy! Och så tog Karl honom i rocken bakifrån och drog honom bort från fönstret — ja, det är verkligen sant, herr kapten — men kom då att riva itu rocken hans. Då skrek han, att vi skulle betala honom femton rubel i ersättning. Och jag måste själv till och ge honom fem rubel, herr kapten, för rocken. Och så sade han, att han skulle skriva om oss i tidningen, ty, sade han, jag kan få något tryckt om er i vilken tidning jag vill, sade han.»
»Det är alltså en tidningsskrivare?»
