Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

om han nu ånyo mötte samma polis, vilken han då givit de tjugo kopeken. Måtte djävul’n taga honom!

Han gick och såg sig omkring, tankspridd och retlig. Alla hans tankar rörde sig nu uteslutande kring en enda punkt — han kände, att det var huvudpunkten och att han nu endast och allenast hade att göra med den och det för första gången på de sistförflutna två månaderna.

»Åh, måtte hin taga det alltsammans!» kom han plötsligt att tänka i häftig förbittring. »Nå, skall jag då börja ett nytt liv, så må det så vara, ta’ mig djävul’n! ... Men Gud, hur dumt är inte alltsammans! ... och vad har jag icke ljugit ihop och hycklat i dag! Huru gement smickrade jag inte och smekte den där uslingen Ilja Petrovitj! Men också det är bara dumheter; jag spottar åt allt och alla!»

Plötsligt stannade han; en ny alldeles oväntad och övermåttan enkel fråga kastade honom in i en ny tankegång och förvånade honom gränslöst.

»Om nu verkligen allt detta är gjort med överläggning och inte helt och hållet planlöst, om du hade ett bestämt och visst mål — huru kom det sig då, att du inte en gång såg efter i penningbörsen, att du inte en gång vet, vad du har uppnått, och varför du har åsamkat dig alla dessa kval, har begått alla dessa eländiga, äckliga, gräsliga gärningar med fullt medvetande? Du ville ju till och med först kasta det i vattnet, börsen och alla de andra sakerna, som du inte en gång har sett på ... Huru kommer det sig till?»

»Ja, så är det; det är alldeles riktigt alltsammans». Han hade för övrigt också vetat det redan förut, då han den där natten beslöt det alltsammans utan att tveka och vackla, alldeles som om det endast kunde ha varit och icke annorlunda ... Ja, han visste det väl och erinrade sig det tydligt; det hade väl också blivit beslutat så i går i det ögonblick, då han satt framför kofferten och tog fram fodralen ... Ja, så var det?

»Det kommer sig av, att jag är sjuk», avgjorde han slutligen dystert — »jag har pinat och plågat mig själv och vet nu inte längre, vad jag gör. Både i går och i förrgår plågade jag mig också — hela dagarna igenom. Först när jag blir frisk igen, upphöra dessa kval. Men om jag nu inte mera blir frisk? ... Herre Gud, så motbjudande alltsammans är mig!» Han gick vidare utan att stanna. Han sökte nu endast att förströ sig, men han visste icke, huru han skulle bära sig åt. En obetvinglig känsla av äckel för allt, som omgav och mötte honom, överföll honom, en hårdnackad, obetvinglig

98