Sida:Rd 1874 fk 2 270.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
285
Den 11 April, e. m.

Ladulås, då han dekreterade sin kyrkofrid, qvinnofrid, tingsfrid och hemfrid, skulle hafva väntat, tills det allmänna rättsmedvetandet hade kommit honom till mötes, så undrar jag just, huru länge det hade dröjt dermed. Det kanske icke hade skett ännu; åtminstone hvad qvinnofriden beträffar kunde man hysa berättigade farhågor, att den ännu ej kommit öfver åverkans-kategorien. Jag tror således för min del, att man icke bör allt för ängsligt sysselsätta sig med det allmänna rättsmedvetandet, då det är fråga om införande af en ny lag, som dock erkännes vara af behofvet påkallad.

Vidare hafva anmärkningar blifvit gjorda mot den paragraf, der det stadgas, att resande, som för skada å resetyg, eller af annat ofall nödgas taga något af skogen, skall gifva ersättning och vara från straff fri. Denna paragraf är nästan ordagrannt tagen ur den norska lagen. Orden: af annat ofall äro ditsatta af den orsaken, att man vid färder öfver våra stora skogar ofta kan blifva nödsakad att taga af skogen till annat ändamål, än till selpinnar och annan dylik lagning af resetyget. Vi hafva skogar, der det fodras dagar, innan man hunnit fram öfver dem; och på sådana resor behöfver man hvila, göra upp eldar, med mera dylikt. Det invändes, att liknande behof kunde förefinnas vid resor på slättbygden; det är dock lättare att reda sig på en slätt, der man icke har att söka hjelpen så långt bort; i skogen deremot är man öfverlemnad åt sig sjelf och måste tillgripa hvad som finnes. Det är i sådan syftning, som dessa ord: af annat ofall blifvit intagna i paragrafen.

En talare har sagt, att vår nuvarande strafflag är tillräcklig för att skydda våra skogar. Eget nog fälldes detta yttrande från vermlandsbänken. Jag begagnar här uttrycket eget nog, emedan jag är fullt öfvertygad om att Vermland med få undantag skall jäfva en sådan åsigt. Jag förbiser här dock ingalunda, att en representant är skyldig att uttala sin åsigt och ej åsigten hos dem han representerar, och äfven från många andra håll torde man kunna hemta talande exempel på, huru otillräcklig lagstiftningen är i detta afseende. Huruvida denna otillräcklighet kan komma deraf, att lagen icke tillämpats i hela dess kraft, kan jag för min del icke bedöma. Men hafva vi icke på 10 år kunnat få den tillämpad, så lär det väl icke ske hädanefter heller. Och i alla fall kan den aldrig blifva tillräcklig i sitt nuvarande skick. Ty hvilka är det, som åverka skog, och hvarför åverkas det? Det sker icke för att begagna det tillgripna till eget bruk, utan det sker för att sälja. Den som nu vill drifva en sådan affär, han skickar fram en bulvan, som hugger ned skogen och som, när han gripes, straffas med böter, hvilka sedan reduceras till vatten och bröd. Men denne är blott handen, som utfört arbetet; den egentlige åverkaren, som står bakom, slipper undan och går fri från straff. man har äfven sagt, att skogen på de sista 10 åren sedan 1864 icke tillvuxit så i värde, att den skulle behöfva något större skydd än förut. Men detta är efter min öfvertygelse det allra största misstag. Om någon kunde få mig att tro på detta, så skulle hvem som helst gerna få tillvita mig, att jag icke har det minsta reda på våra skogsförhållanden, och ej en gång så mycket