Sida:Rd 1874 fk 2 270.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
304
Den 11 April, e. m.

gjorda, och jag vågar derför hoppas, att det förslag, hvarom jag önskar Utskottet måte kunna förena sig, blifver utarbetadt på denna grund.

Jag skall icke längre upptaga den redan långt framskridna tiden, utan inskränker mig till att förena mig i yrkandet om återremiss.


Herr Brun: Jag är fullkomligt öfvertygad derom att ibland de åtgärder, man velat vidtaga för att åstadkomma en förbättrad vård om våra skogar, är den, som nu är föremål för öfverläggning, en bland de vigtigaste, och denna uppfattning delas allmänt af de tänkande invånarne inom det landskap, jag har äran härstädes representera, och der man har ganska god reda på skogens värde och den skada, man lider af det nuvarande tillståndet. Jag förvånar mig, att någon kan motsätta sig förslaget om att med dess rätta benämning karakterisera ett sådant brott som skogsåverkan, ty att åverkan är stöld kan väl icke någon förneka. Man må tillgripa sågblock eller t. ex. spanmål eller penningar så är det ju, hvilketdera som helst, en förlust för egaren; men åverkan af skog är, efter mitt förmenande, ett svårare brott, än annan stöld, ty det är ett brott icke blott mot egaren utan äfven mot det allmänna. Vi äro nemligen ju allmänt ense derom, att det är af stor vigt för vårt land, att skogarne icke förödas, och den, som stjäl skog, förnärmar och skadar icke blott egaren utan hela landet. Derför bör man väl benämna och bestraffa skogsåverkan, såsom den förtjenar, nemligen såsom stöld. Då jag vid öfverläggningen i dag har hört personer, för hvilkas öfvertygelse jag har stor aktning, vara i afseende på denna förbrytelses benämning af annan åsigt, vill jag något fästa mig vid deras yttranden. En talare ansåg, att det skulle bifva svårare att bevisa, det tillgrepp af skog egt rum, om detta brott hänfördes till verklig stöld, än om, såsom nu är fallet, det bestraffas såsom åverkan. Men ilikhetmed en annan talare får jag säga, att den bevisning genom värjemålsed, som nu eger rum, är af den beskaffenhet, att jag gerna vill afstå från dess tillämpande. Den först anförde talaren yttrade, att det visat sig svårare att få fram sanningen genom vittnesed än genom värjemålsed. Det borde dock, efter hvad mig synes, vara tvärtom, åtminstone hvad mål om skogstjufnad beträffar, ty det förefaller mig märkvärdigt, att den som stjäl skog, skulle hafva bättre samvete, än hvilken annan person som helst, som kan anträffas och åberopas till vittne i ett sådant mål. Jag skulle för min del tro, att man hos en person, som kallas till vittne, borde kunna förutsätta ett bättre samvete och vilja att uppdaga sanningen, än hos den, som begått tillgreppet. I öfrigt är bevisningen ej alltid så svår att åstadkomma som man föreställer sig, åtminstone icke i Norrland eller vid afverkning i någon större skala; ty för att afyttra timret fordras att framköra det till något vattendrag, hvarifrån flottning eger rum, och den, som i närheten af sådana ställen eger skog, bör alltid vara så mycket intresserad för sitt skogskiftes fredande, att han någn gång på

vintern besöker detsamma och hvarvid det är lätt att upptäcka om

afverkning