sedan det kommit på den tanken att utföra någon upprorisk plan, och att han derföre litade på sin fullkomliga oskuld. Emellertid kom en morgon tidigt klockan 7 en fältjägare från Petersburg, som tog honom i sin kibitka, för att föra honom till hufwudstaden, utan att gifwa honom lof att taga afsked af sin hustru. På Petersburgs fästning blef han insatt i ett fångtorn, der blott ett sparsamt ljus insläpptes från en glugg, högt upp på wäggen, och der han satt i 8 månader. Hans oroliga hustru, som ej wisste hwart han tagit wägen, anade hans öde och reste genast till Petersburg, der hon fick en sorglig bekräftelse på sin aning. De fingo tillåtelse att brefwexla med hwarandra, men begges bref blefwo sände till kommendanten, för att först genomläsas. På en wiss timma hwar förmiddag gick hon utanför tornet, nedanför den glugg, hwarigenom han fick ett sparsamt mått af dagens ljus; och de hade blott den trösten, att om de också icke kunde se och höra hwarandra, woro de dock i hwarandras närhet. De upproriskes papper blefwo genomletade, och deribland fanns till Murawieffs lycka hans bref till sällskapet, hwari han förklarade förslaget för outförbart och för tidigt, samt rådde medlemmarne att åtskiljas. Kejsaren förklarade sjelf, att ”det gjorde honom ondt, att han ej kunde rädda honom; men ett exempel måste statueras.” Man förebrådde honom, att han sedermera en gång hade warit i ett samqwäm, der olyckligtwis en ung man af det politiska sällskapet war närwarande, som yttrade några tanklösa ord, utan att Murawieff genast angifwit det. Slutligen föll hans dom; han blef förwisad till Vilnisk. När en ryss blir förwisad till Sibirien och kommit öfwer uralska bergen, betraktas han som borgerligt död; hans hustru kan gifta sig med hwem hon will, och hon eller hans arfwingar bemäktiga sig hans förmögenhet och egendom. Så gjorde likwäl de ryska fruarna ej denna gången. Fru M. bad kejsaren om tillåtelse att få följa sin man, och twå swägerskor gjorde dem sällskap. Detta exempel följde dagligen fruntimmer af de högsta familjer, och kejsaren bestormades med ansökningar, om att än den ena och än den andra måtte få följa sin man, som i bojor gick till Nertschinsk. De ädlaste ryska slägter blefwo sålunda förflyttade till dessa fruktanswärda nejder, der mannen är i fängelse och hustrun antingen bor hos honom eller dagligen besöker honom. I närheten af Irkutzk blef M. upphunnen af en kurir, som medförde tillåtelse för honom att bo i Jakutzk, och då han sent en afton kom till Irkutzk och hade hopp om att med posten, som wäntades nästa morgon, få en ännu sydligare förwisningsort,
