Sida:Resa i Sibirien.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

94

korswis fastknytas på hufwudet och armen. — Den 31 Maj nödgade en häftig storm oss att ligga stilla nästan hela dagen och jag såg derunder några burät-hyddor på wenstra flodstranden och flere buräter gå omkring nakna, oaktadt det war så kallt, att jag gick i pels. De begagna nämligen intet linne, utan bära en fårskinnspels med ullen närmast kroppen, samt ett par korta byxor, som icke nå längre än till höfterna samt nedtill knäet; och då pelsen hindrar dem i arbetet, draga de den wid sådana tillfällen wanligen af sig.

Oaktadt dagarna woro warma, woro nätterna så kalla, att det om morgnarna låg stark nattfrost på barken och på landet. Wi funno om morgonen den 3 Juni en af besättningen, hwilken min tolk Gustaf Rosenlund kallade kallu’n (hexmästarn), liggande i sina tunna kläder framstupa och sofwande på strandbrädden, på de med tjock rimfrost öfwerklädda stenarna, och utdunstande så starkt, att swetten flöt från ansigtet på honom. Namnet hexmästare hade han fått deraf, att han hade en bok med beswärjelseformulärer, hwarmed han om aftonen hade gått i land, för att läsa öfwer en sjuk bondhustru, hwarföre han i wedergällning hade erhållit så mycket finkel försatt med honing, som han förmådde dricka; och då en ryss ej kan säga nej för brännwin, så snart han får det för intet, om han också skulle stryka med derför, så hade han sent på qwällen kommit så öfwerlastad till barken, att då han fann den wanliga landstigningsplankan intagen, han föll omkull och blef hela natten liggande, sofwande på samma fläck. Att få honom waken war omöjligt, hwarföre wi måste släpa honom ombord. Han sof hela förmiddagen, hwarefter Gustaf twättade honom och slog ett glas bränwin i honom; derpå åt han med de andra och rodde hela eftermiddagen, utan någon widare olägenhet än en stark hufwudwärk.

Innan jag går widare i min berättelse, måste jag göra läsaren litet närmare bekant med twå personer af mitt ressällskap, som stodo mig närmast. Min jude skref sitt namn i min dagbok med ryska bokstäfwer: Schmerka Girschowitsch Marmatov. Girschowitsch betyder Hirsch’s son; ty emedan ryssarne icke hafwa konsonanten H, begagna de i stället för denna i främmande ord antingen bokstafwen G, eller en annan bokstaf som uttalas som wårt K i kila; sålunda uttalade och skrefwo de mitt namn Gansteen. Hans judiska förnamn war Simeon, hwilket ryssarne förändra till Schmerka, och tillnamnet härleder sig sannolikt från den ort der han föddes. Han war en rabbin och judisk