Sida:Resa i Sibirien.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
133
XXIII.

Orenburg. — Dess handel. — Kirgisiske khanens sekreterare. — General Essen. — Besök wid saltbrottet och fästningen Iletskaja Sastschita. — Afresa till steppen.

Orenburg, som är en fästning af första klassen, blef anlagd år 1754 wid Uralfloden, såsom en hufwudwapenplats mot kirgiserna på Orenburgska linien. Staden är stor och folkrik, med regelbundet anlagda breda gator samt flera stenhus, än som wanligen finnas i dessa nejder. Den har 9 kyrkor, 2 bazarer och den sa kallade Menovoi Dvorr (Byteshandels-gården, äfwen kallad den asiatiska gården) på andra sidan om floden, en fjerdingswäg från Orenburg, der en stor årlig marknad hålles. Nämde gård är en mycket stor fyrkantig plats, som är omsluten af 4 rader sammanhängande små hus, hwilka innehålla kamrar, kök och bodar åt de ryska eller utländska köpmän, hwilka strömma till marknaden. I slutet af Juli hitkomma en mängd kirgiser, bucharer, chiwenser, taschkenter, ja, till och med indiska köpman. För att betrygga sig mot plundring på den osäkra wägen öfwer stepperna, tåga de i karawaner af omkring 50 köpmän, med 50 till 100 lastade kameler, förutom åsnor, på hwilka de rida och medföra sina lifsmedel. På det hela anlända årligen 2000 kameler till denna marknad, hwarwid ryssarne för hwarjehanda simpla in- och utländska artiklar, isynnerhet jernwaror, tillbyta sig bomulls- och halfsidentyger, får- och lamskinn, hästar, äfwensom grofwa filtmattor. Man räknar Rysslands årliga fördel af denna marknad till 3 millioner riksdaler. Kirgiserna, såsom närmsta grannar, med hwilka man gerna will lefwa i godt förstånd, hafwa stora friheter framför bucharerna och chiwenserna. Äfwen en moské är här uppförd för de utländska köpmännen, hwilka nästan alla äro mohammedaner.

Då wi inträdde i den oss anwisade bostaden, kom wår wärdinna emot oss i djup sorgdrägt, och berättade mig, att hennes man hade dött i koleran och blifwit begrafwen dagen före wår ankomst, en just hugnesam underrättelse. Efter ett par dagars wistande i staden gjorde wi bekantskap med en ung wetenskapligt bildad man, Gregorii Karelin, f.d. löjtnant, nu sekreterare hos Dschanger, khan öfwer den lilla kirgisiska horden på steppen mellan floderna Ural och Wolga. Hans hustru war uppfostrad wid Katarina-stiftet i Petersburg, och liksom hon af naturen war utrustad med rika själsgåfwor, hade hon der inhemtat alla de