Sida:Resa i Sibirien.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

och munnen woro fria. Men wädret war ännu ostadigt och föret dåligt, så att man rådde oss att ännu någon tid uppskjuta afresan, till dess wäglaget blefwe bättre.

Erman afreste först den 21 November och fick af generalguvernören en kossak till sin betjening, jemte ett fripass för en häst åt dennes släda. Sjelf åkte Erman i en så kallad Narta, en kamschatkisk hundsläda, som dock för tillfället drogs af twå hästar. Den bestod af en omkring 4 alnar lång, 2 alnar hög och något öfwer 1 aln bred lår af bräder, som både in- och utwändigt war öfwerdragen med grof filt. På midten af ena sidan war en liten dörr, hwarigenom den resande kunde krypa in; mot bakre ändan fanns på hwardera sidan ett litet fönster af marienglas. Framtill war den förenad med en liten lägre låda, hwilken tjenade till kusksäte, och hwari lifsförnödenheter samt åtskilliga instrumenter förwarades. Hela maskinen stod på en simpel släde. Den resande ligger i denna ressläda på renskinn och är beklädd med pelsar och långa skinnstöflor, som betäcka fötter och ben. Den ostiakiska renpelsen (parka) är gjord som en skjorta och slutar ofwantill i en påse, hwilken betäcker hufwudet. Den har ingen annan öppning än nedtill och en liten öppning i den påse, som betäcker hufwudet, så att ögon, näsa och mun äro fria. Den måste derföre dragas öfwer hufwudet, som en skjorta. Iklädd denna och de ludna stöflorna ser en menniska ut som en björn, hwilken rest sig på bakbenen; och för att göra denna likhet ännu fullständigare, finnes på sidorna af hufwudbetäckningen fastsydda twå örlappar af swart ludet skinn. Är kölden mycket stark, drager man utanpå denna drägt ännu en annan parka, samt ytterligare ett par renskinnsstöflar på benen, och med denna beklädning skulle man kunna trotsa en köld af 50 grader. Erman bad att han skulle få medtaga en af wåra betjenter, och då jag hade swårt att undwara tolken Gustaf, föreslog jag Nielsen; men då Erman sade sig ej kunna anwända denne, då han hwarken förstod tyska eller ryska, måste jag lemna honom Gustaf, ehuru denne yttrade lika mycken obenägenhet som Nielsen för denna beswärliga resa så högt upp mot norden midt i kalla wintern. Jag förmanade emellertid Erman allwarligt, att ej låta Gustaf under denna färd taga någon skada till sin helsa.

Då wi sålunda hade förlorat wår tolk, måste jag anskaffa en ny betjent för resan till Irkutsk, hwartill antogs en förwist snickarlärling från Kurland, wid namn Johan (Iwan) Schlau, hwilken förstod ryska och tyska och dessutom war en skicklig kock.