Sida:SOU 1944 69.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

314

Om mened m. m.

13 kap.

Till kapitlet ha vidare hänförts vissa brott som nu behandlas 1 12 kap. SL. Detta gäller till en början de i SL 12: 21 och 22 straffbelagda fallen av s. k. intellektuell handlingsförfalskning. Enligt SL 12: 21 straffas den som i arbetsbetyg eller annan enskild handling av visst slag uppgiver vad han vet vara osant, så att annan därav kan vilseledas eller skadas. I SL 12: 22 åter stadgas straff för den som mot bättre vetande avger falsk utsaga i lagstadgad försäkran om frihet från äktenskapshinder samt för make som mot bättre vetande avger falsk utsaga i försäkran enligt 6: 9 giftermålsbalken angående makarnas egendom. Vidare har till förevarande kapitel överförts det i SL 1216 a upptagna brottet, vilket består i att någon svikligen begagnat sig av pass, arbetsbetyg eller annat dylikt bevis, som är utgivet för annan, eller att någon utlämnar sådant bevis att begagnas av annan än den för vilken beviset är utfärdat, samt det i SL 12: 5 b upptagna brottet att mot bättre vetande neka sin hand och förskrivning. Alla de nämnda brotten behandlades före 1942 års lagstiftning beträffande förmögenhetsbrotten i 22 kap. SL men flyttades år 1942, i samband med att 22 kap. reviderades, på kommitténs förslag med vissa jämkningar till 12 kap. i avbidan på att det vid den fortsatta revisionen av strafflagen skulle bliva möjligt att definitivt taga ställning till frågan om deras placering. Enligt kommitténs uppfattning är det icke fullt lämpligt att behandla dem tillsammans med förfalskningsbrotten åt vilka 12 kap. är ägnat. Såsom anförts vid kapitelrubriken till 12 kap., bör nämnda kapitel enligt kommitténs mening i princip begränsas till att gälla endast åtgärder som avse ett bevismedel såsom föremål. Endast sådana åtgärder äro nämligen enligt vanligt åskådningssätt att uppfatta såsom förfalskning. En typisk förfalskning är sålunda att utfärda en handling med falsk underskrift eller att ändra en handling som är utfärdad av annan. De nyssnämnda brotten utmärkas till skillnad från sådan gärning av att den ifrågavarande handlingen är äkta; däremot är dess innehåll osant eller också användes handlingen på ett vilseledande sätt eller bestrides sanningslöst dess bevisvärde. I vissa utländska lagar och även i Thyréns utkast (V. I) ha väl sådana brott sammanförts med förfalskning i egentlig mening, kallad materiell förfalskning, såsom ett särskilt slags förfalskning, s. k. immateriell förfalskning. Brotten i SL 12: 6 a, 21 och 22 äro enligt en sådan systematik att beteckna såsom positiv immateriell förfalskning och brottet i SL 12: 5 b som negativ immateriell förfalskning. Enligt kommitténs uppfattning överensstämmer emellertid denna systematik icke med ett naturligt betraktelsesätt. Det synes vara att föredraga att sammanföra de såsom immateriell förfalskning betecknade brotten med de osanna utsagor som enligt det förut sagda behandlas i förevarande kapitel.

I kapitlet ha därför upptagits vissa motsvarigheter till de berörda bestämmelserna i 12 kap. SL. Sålunda har i 9 § stadgats straff där någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. För uppsåtligt sådant brott