Sida:SOU 1944 69.djvu/317

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

315

Om mened m. m.

13 kap.

föreslås beteckningen osann försäkran. Enligt 10 § straffas, för osant intygande, den som i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis uppsåtligen lämnar osann uppgift om annat än egna angelägenheter eller om vem han är. Med sådant lämnande av osann uppgift jämställes upprättande av skriftlig rättshandling för skens skull. I 11 § upptages ett brott, missbruk av urkund, vartill hänföres att någon åberopar eller utlämnar osann urkund som avses i 10 § eller sanningslöst utgiver handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund eller ock missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för denne eller utlämnar urkunden att sålunda missbrukas. Vidare straffas enligt 12 §, för nekande av hand, den som förnekar sin underskrift på urkund som upprättats till bevis.

Slutligen stadgas i 13 § straffmildring eller straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt kapitlet men innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller eljest avvärjt faran för vidare olägenhet.


1 §.

Enligt SL 13: 1 dömes för mened, där någon mot bättre vetande burit falskt vittnesbörd eller eljest avgivit falsk utsaga och bekräftat utsagan med laga edgång inför domstol eller, efter domstols förordnande, annorstädes.

I Thyréns utkast (VIII 1 och 2 §§) stadgas liksom i gällande lag straff för osann utsaga under ed inför domstol men därutöver bestraffas enligt hans utkast, ehuru med avsevärt lägre straff, osann utsaga överhuvud inför domstol och även osann utsaga till annan myndighet, förutsatt att den som avger utsagan är pliktig att avgiva denna eller att den honom veterligen skall tjäna till bevis.

Enligt kommitténs mening innefattar Thyréns förslag på denna punkt en alltför långtgående utvidgning av det straffbara området. Det synes vara av värde att fasthålla vid gällande lags ståndpunkt, att menedsansvar icke skall inträda med mindre utsagan avgivits i viss högtidlig form. I detta fall har nämligen uppgiftslämnaren särskild anledning att besinna utsagans vikt. I den mån ett behov föreligger att låta myndighet höra personer under straffansvar, synes det i regel vara lämpligare att för sådant fall stadga viss form för utsagans avgivande än att straffbelägga osann utsaga till myndighet överhuvud. Endast i viss utsträckning, som framgår av de följande paragraferna i det föreslagna kapitlet, har kommittén funnit sig böra föreslå straff för osann utsaga oavsett i vilken form den avgives.

För att menedsstraff skall ifrågakomma fordras därför enligt förevarande paragraf liksom enligt gällande lag, att utsagan avgivits under laga ed eller på visst däremot svarande sätt. De eder som avses äro de, om vilka det är uttryckligen stadgat i lag. Hit höra vittnesed och partsed varom stadgas i gamla rättegångsbalken, vittnesed enligt nya rättegångsbalken, sådan partsed som omförmäles i 27 § lagen om barn utom äktenskap samt sakkunniged enligt 40: 9 nya rättegångsbalken. Vidare höra hit bouppteckningsed enligt