Sida:SOU 1944 69.djvu/320

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

318

Mened.

13: 1

för vittnet givits tillkänna att ytterligare frågor icke finnas att framställa. På grund av intresset att genom vittnesmålet få fram sanningen är det nämligen önskvärt, att vittnet äger möjlighet att utan risk rätta sitt vittnesmål sålänge detta ännu icke framstår som definitivt (jfr emellertid NJA 1939 s. 863).

För osanna utsagor om förhållanden, som äro av ringa eller ingen betydelse i det förevarande sammanhanget, öppnas möjlighet till straffminskning eller straffrihet genom bestämmelserna i 4 §. Detsamma gäller enligt nämnda paragraf utsagor om något, varom edsavläggaren ägt vägra yttra sig. Vidare stadgas i 13 § straffminskning för menedare, som innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare olägenhet.

I subjektivt hänseende kräves uppsåt att lämna osann uppgift eller att förtiga sanningen. I sak motsvarar detta i stort sett det i SL 13: 1 uppställda kravet, att utsagan skall avgivas mot bättre vetande. Detta uttryck kan emellertid fattas så, att eventuellt uppsåt icke skulle träffas av straffbudet. Här som vid de flesta andra brott bör det dock vara tillräckligt med sådant uppsåt. Den som under ed lämnar en uppgift som strider mot rätta förhållandet och därvid icke vet detta utan blott anser det möjligt, bör drabbas av menedsansvar, om förhållandena äro sådana att det måste antagas att han skulle ha lämnat uppgiften även om han varit säker på dess oriktighet. Att i lagtexten uttryckligen nämna att uppsåt fordras synes icke vara erforderligt. Såväl enligt förslaget som enligt gällande strafflag förutsättes nämligen i brottsbeskrivningarna genomgående uppsåt, där annat ej angivits.

Uppsåtet behöver icke gå ut på att någon skall lida förfång. Ett vittne som ljuger gör sig skyldig till mened, även om hans syfte blott är att med desto större säkerhet uppnå frikännande av en oskyldigt åtalad, och detsamma är fallet med en svarande som, stämd på en redan återbetalad försträckning, med värjemålsed förnekar, att han mottagit försträckningen. Denna ståndpunkt, som överensstämmer med gällande lags, är motiverad av att straffet för mened avser att värna bevismedlets tillförlitlighet, oavsett för vilket ändamål den beedigade utsagan avgives.

Enligt SL 13: 1 är straffet för mened straffarbete i lägst ett och högst sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader. Dessa straffsatser infördes år 1937. Därförut och alltsedan strafflagens tillkomst år 1864 var straffet enligt SL 13: 1 straffarbete från och med två till och med sex år. I SL 13: 4 stadgas emellertid, att där den som vittnar eller eljest höres på ed förtiger vad honom till upplysning i målet är veterligt och han prövas ha gjort det av obetänksamhet, han skall straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. När detta stadgande under förarbetena till strafflagen först föreslogs, synes meningen därmed närmast ha varit att straffbelägga ett förtigande som sker av oaktsamhet (se Thyrén VIII s. 157 f.). Ett stadgande av denna innebörd skulle medföra en utvidgning av det straffbara området i jämförelse med SL 13: 1, varest endast uppsåtlig mened straffbelägges. Under förarbetena övergick man