Sida:SOU 1944 69.djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

320

Mened.

13: 1

vid ett flertal andra brott, såsom förutsättning för tillämpning av den strängar! straffsatsen uppställes, att meneden med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grov. Till ledning för bedömandet ha i lagtexten upptagits två fall, där detta i allmänhet är händelsen, nämligen att menedaren hade uppsåt att oskyldig mätte fällas till urbota straff eller att eljest synnerlig skada måtte tillfogas annan. Straffet har för ifrågavarande fall satts till straffarbete i lägst två och högst åtta år.

Där mened innefattar oredlighet mot borgenärer, i det att den förövats av gäldenär som därigenom bekräftat oriktig eller ofullständig uppgift vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed, blir brottet i regel att bedöma allenast enligt SL 23: 2 såsom grov oredlighet mot borgenärer. Straffet får dock icke sättas lägre än straffminimum enligt 13: 1, vilket överstiger det motsvarande minimum enligt SL 23: 2. Därför bör 13: 1 citeras i domen (jfr NJA 1944 s. 354), och det är även lämpligt att i domen angiva att oredligheten förövats genom mened. Skulle med hänsyn till omständigheterna oredligheten prövas icke vara av grov beskaffenhet och därför falla under SL 23: 1 som har väsentligt lägre st.raffskala än 13: 1, kan meneden icke anses bliva till fullo bestraffad genom tillämpning av 23 kap. I sådant fall måste därför såväl 13: 1 som 23: 1 tillämpas jämte 4: 1 och 2. Likaså måste l3: 1 andra punkten och 23: 1 eller 2 jämte 4: 1 och 2 tillämpas, om meneden är att anse som grov.

Att enligt förslaget liksom enligt gällande lag för menedsansvar förutsättes att ed avlagts eller att det föreligger ett fall som jämställes därmed får icke uppfattas som skulle menedsansvaret vara begränsat till den som avlagt eden eller eljest avgivit den med edsansvaret förenade utsagan. Jämlikt 3: 3 i förslaget blir även annan medverkande än gärningsmannen att fälla till ansvar, nämligen för anstiftan eller medhjälp till mened. Detta överensstämmer med gällande lag, enligt vilken delaktighet i mened otvivelaktigt är straffbar. För delaktighetsansvar förutsättes emellertid enligt gällande rätt, att gärningsmannen kan fällas till straff. I hittillsvarande rättstillämpning (NJA 1934 s. 421 och 1942 s. 1) har därför den som uppsåtligen förlett annan att avgiva vittnesutsaga av felaktigt innehåll dömts såsom gärningsman, där vittnet icke övertygats om att ha handlat med vetskap om utsagans oriktighet och därför ej kunnat fällas till straff. Den förstnämnde har därvid ansetts ha begått mened i s. k. medelbart gärningsmannaskap. Enligt förslaget förutsättes för ansvar för anstiftan eller medhjälp, i motsats till vad fallet är enligt gällande rätt, icke att ansvar kan ådömas en gärningsman. Den som anstiftat annan till gärning vilken objektivt sett är mened eller övat medhjälp därvid, blir därför enligt förslaget att döma för anstiftan eller medhjälp utan hinder av att gärningsmannen går fri från straff. För att menedsansvar skall kunna utkrävas av någon bland flera medverkande fordras endast, att mened objektivt sett kommit till stånd och att den ifrågavarande medverkande fyller de subjektiva förutsättningarna för sådant ansvar. Om gärningsmannen ej handlat med uppsåt att lämna osann uppgift eller förtiga sanningen men väl förfarit grovt oaktsamt i detta hänseende och därför skall straffas enligt