Sida:SOU 1944 69.djvu/323

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

321

Mened.

13: 1

2 § för ovarsam edsaga, är annan medverkande, som handlat med menedsuppsåt, förfallen till ansvar för medverkan till mened.

Medverkan till mened av vittne förövas naturligt nog mestadels av endera parten i det mål vari vittnet höres. Att parten icke själv kan vittna i målet hindrar icke, att han kan dömas för sin medverkan till meneden.

I SL 13: 6, vilket lagrum tillkom år 1942 i samband med att försök till brott straffbelades i större utsträckning än förut varit fallet, stadgas straff för den som gör försök att anstifta mened vilken emellertid icke kommer till stånd. Ehuru försök till mened icke är straffbelagt enligt gällande lag, liksom det icke heller straffbelägges enligt förslaget, har det nämligen befunnits påkallat att kriminalisera försök att anstifta sådant brott. En sådan bestämmelse har kunnat undvaras i förslaget, emedan enligt 3: 2 såsom förberedelse bestraffas bland annat att träda i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta mened.


2 §.

Straff för mened enligt 1 § förutsätter uppsåt att lämna en oriktig uppgift eller förtiga sanningen. Det måste därför ej sällan inträffa, att en. beedigad utsaga befinnes oriktig men att uppgiftslämnaren likväl icke kan straffas för mened. I regel ligger häri intet från straffrättslig synpunkt anmärkningsvärt. Den moderna vittnespsykologien har belyst de felkällor med avseende å iakttagandet, minnet och återgivningen, varmed vittnesmål trots det bästa uppsåt kunna vara behäftade. Om beedigade sakkunnigutlåtanden gäller sannolikt i än större utsträckning. att de kunna vara oriktiga utan att likväl innefatta uppsåtlig mened. Den påtagliga svårigheten att bevisa, att en objektivt oriktig utsaga avgivits med uppsåt att förvränga eller dölja sanningen, föranleder emellertid säkerligen i många fall att uppsåtligen oriktiga utsagor måste lämnas utan straff. Helt säkert förövas mened i betydligt större utsträckning än «som framgår av de i förhållande till antalet beedigade utsagor fåtaliga fall, på senare tid något tiotal årligen, i vilka menedsstraff ådömts. Belysande är att åtal för mened i mycket stor utsträckning leder till frikännande; under de senaste åren har föga mer än hälften av åtalen för mened lett till fällande dom.

Det anförda ger anledning att överväga huruvida icke bestämmelsen om straff för uppsåtlig mened borde kompletteras med en straffbestämmelse med mindre stränga förutsättningar för ansvar. Under förarbetena till den nuvarande strafflagen var, såsom berörts vid 1 §, ifrågasatt att straffbelägga förtigande som skedde av oaktsamhet, men denna tanke genomfördes icke i lagen. I Thyréns utkast (V. II. I 11 §) straffbelägges oaktsam mened, antingen den sker genom förtigande eller genom en positiv uppgift, med fängelse i högst två år eller böter. Även enligt vissa främmande strafflagar är den oaktsamma meneden straffbar. Enligt danska strafflagen § 160 straffas sålunda den som gör sig skyldig till grov oaktsamhet vid avgivande av oriktig förklaring i fall där uppsåtlig sådan förklaring skulle medföra menedsansvar och i vissa

andra fall. I finska strafflagen 17: 2 stadgas straff för den som prövas ha

21–440592