Sida:SOU 1944 69.djvu/378

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
376
Fara för könssjukdom
19: 6

smittorisken. Med hänsyn till att i paragrafen användas begreppen könsumgänge och otukt, torde paragrafens avfattning böra underkastas förnyat övervägande i samband med en blivande revision av 18 kap. SL.

I fråga om straffet föreslår kommittén en ändring i förenklande riktning. Enligt SL 14: 21 är straffet för den, som genom könsumgänge eller otukt utsatt annan för smittofara, fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, böter, ej under fem dagsböter, och för den, som på annat sätt utsatt annan för fara att bliva smittad, fängelse eller böter. I båda fallen må straffet höjas till straffarbete i högst två år om sjukdomen blir Överförd, en förutsättning som, med den av SL 5: 12 andra stycket följande inskränkningen, utgör ett objektivt överskott. Enligt kommitténs mening är det emellertid lika litet här som beträffande de övriga brotten i detta kapitel önskvärt, att straffsatsen höjes på grund av en effekt oavsett huruvida gärningsmannen med fog kan tillvitas uppsåt i förhållande till denna. I stället för de olika straffsatserna i SL 14: 21 föreslår kommittén en enhetlig straffsats, nämligen högst straffarbete i två år, inom vilken domstolen har att utmäta straffet efter vad gärningsmannen förskyllt.

Lika litet som enligt gällande lag bör den omständigheten att sjukdomen blev överförd föranleda ansvar även enligt annat lagrum. Det har ansetts överflödigt att uttryckligen angiva detta i lagtexten.


7 §.

Denna paragraf, som handlar om åstadkommande av allmän fara för djur eller växter, utgör en motsvarighet till 5 §, vari stadgas straff för dylika gärningar riktade mot människors liv eller hälsa.

Gällande lag innehåller vissa bestämmelser om straff för den, som framkallar allmän fara för annans kreatur. I SL 19: 17 stadgas sålunda ansvar för uppsåtligt spridande av smittsam och farlig kreaturssjuka samt för överträdelse av föreskrifter, som äro givna till förekommande eller hämmande av kreaturssjuka, och enligt SL 19: 18 bestraffas förgiftande, i uppsåt att skada annans kreatur, av foder eller vad annat som helst, så att allmän fara därav kommer. För motsvarande gärningar, som äro riktade mot andra djur än kreatur, finnes däremot icke någon bestämmelse i gällande strafflag. Icke heller innehåller lagen någon bestämmelse om straff för framkallande av allmän fara för andras växter.

Kommittén har funnit motiverat att utsträcka straffskyddet till att omfatta djur och växter överhuvud, som ej tillhöra gärningsmannen själv. Att förgifta fisk eller villebråd vartill annan har ockupationsrätt synes väl förtjänt av straff, och det torde även vara motiverat att låta straffskyddet omfatta djur till vilka gärningsmannen ensam är ockupationsberättigad. Enligt fiskeristadgan och jaktstadgan är det förbjudet att fiska eller jaga medelst gift. Utvidgningen till växter, vilken även föreslagits av Thyrén (V 3 m. fl. §§), torde få anses välgrundad i betraktande av de stora värden, som kunna gå förlorade genom spridande av växtsjukdomar, såsom t. ex. potatismögel eller mjöldagg. Med överförande eller spridande av sjukdomssmitta torde spridande av skadedjur eller ogräs böra jämställas. Det må erinras om de