Sida:SOU 1944 69.djvu/411

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
409
Tagande av muta.
25: 3

av vederlag straffas såväl ämbetsmannen som medparten. Straffbudet omfattar både föregående och efterföljande bestickning, och brottet är även i fråga om annan belöning än muta fullbordat, då belöningen begärts eller erbjudits. Samtidigt skärptes straffet intill ett högsta allmänt straff av straffarbete i två år. Ä andra sidan avskildes från bestickningsbrottet tagande av olaga sportel, och för närvarande bestraffas denna gärningstyp i stället såsom generellt ämbetsbrott.

Förslaget upptager i förevarande paragraf endast passiv bestickning, vilket brott benämnes tagande av muta. Den aktiva bestickningen, vilkens subjekt icke behöver vara ämbetsman eller likställd person utan kan vara vem som helst, har överförts till brott mot allmän verksamhet i 10 kap. och inrymts i 5 § närmast efter en bestämmelse om tvång mot ämbetsman i 4 §. Att aktiv bestickning placerades i 25 kap. uppfattades redan under förarbetena till 1919 års lagstiftning såsom en oegentlighet, men denna ansågs vara av mindre betydenhet i jämförelse med fördelen att ha stadgandena angående såväl den passiva som den aktiva bestickningen av offentliga befattningshavare sammanförda på ett ställe. I Thyréns utkast (IX 4 §) upptogs aktiv bestickning bland brott mot offentlig myndighet, och kommittén har följt samma linje. Visserligen har förslaget i 11 § utvidgat straffbarheten för medverkan till ämbetsbrott, så att i princip även utomstående personer inbegripas. Men aktiv bestickning är icke begränsad till en medverkan till ämbetsmans tagande av muta utan utgör i förhållande därtill ett självständigt brott vilket straffas även om något mutatagande aldrig kommer till stånd. Brottet angriper den offentliga verksamheten på motsvarande sätt som våld eller annat tvång mot ämbetsman i samband med hans tjänsteutövning vilka angrepp behandlas i 10 kap.

Tagande av muta beskrives i förevarande paragraf i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt. Dock märkas följande modifikationer. Subjektet har utvidgats i två avseenden. Dels ha offentliga funktionärer i största allmänhet, även om de eljest icke äro underkastade ämbetsansvar, ansetts böra göras ansvariga för tagande av muta (12 § andra stycket). Dels har straffbarheten utsträckts även till fall där ämbetsmannen lämnat sin tjänst, detta för att därigenom komplettera det eljest ofullständiga skyddet mot efterföljande bestickning. Det för brottet erforderliga vederlaget för ämbetsutövning beskrives såsom muta eller annan otillbörlig förmån, vilket uttryck avser att inbegripa icke blott ekonomisk belöning utan även ickeekonomisk förmån av varje slag; begränsningen ligger här liksom på det ekonomiska området i fordran på att förmånen skall vara otillbörlig.

Liksom i gällande rätt förutsättes uppsåt i förhållande till brottets objektiva rekvisit. Beträffande otillbörligheten av en ifrågakommande förmån innebär uppsåtet icke, att gärningsmannens egen åsikt om vad som är tillbörligt eller otillbörligt blir avgörande. Men det fordras att de faktiska och rättsliga omständigheter som bilda grundlaget för detta bedömande omfattas av uppsåtet.

Det genom 1941 års lag bestämda straffet för passiv bestickning har