Sida:SOU 1944 69.djvu/412

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
410
Tagande av muta.
25: 3

bibehållits i förslaget. Då straffsatsen väsentligen överensstämmer med den för tjänstemissbruk i 1 § föreslagna, har hänvisning skett till denna paragraf. Därest ämbetsmannen i samband med tagande av muta även gjort sig skyldig till oriktig tjänsteutövning, bör tagandet av muta anses såsom ett självständigt brott vilket konkurrerar med tjänstefelet. Straffbudet mot bestickning har nämligen till uppgift icke allenast att förebygga fara för oriktig tjänsteutövning utan även att oberoende därav skydda tjänstens integritet och allmänhetens tillit till de offentliga organen.


4 §.

Nuvarande SL 25 kap. innehåller ingen speciell straffbestämmelse för ämbetsmans brott mot tystnadsplikt. Liksom andra brott mot tjänsteplikter som icke särskilt kriminaliserats kan även brytande av tystnadsplikt bestraffas enligt de generella bestämmelserna i SL 25: 16 eller 17.

I ett flertal lagar och författningar utanför strafflagen har för brott mot tystnadsplikt meddelats särskilda straffbestämmelser vilka avse antingen uteslutande ämbetsmän eller ämbetsmän jämte andra personer. I den mån bestämmelserna avse att skydda enskilda mot yppande av yrkeshemlighet eller annat som kommer till myndighets kännedom i samband med någon dæs tjänsteutövning, upptagas de vanligen i lag stiftad under medverkan av riksdagen, t. ex. Lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 47 §, lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet den 16 maj 1919 48 §, taxeringsförordningen den 28 september 1928 57 och 140 §§, lagen om avbrytande av havandeskap den 17 juni 1938 8, 12 och 14 §§, lagen om sterilisering den 23 maj 1941 6 och 8 §§. Både brottsbeskrivningar och straffsatser äro varierande. I vissa fall äro bestämmelserna subsidiära antingen i förhållande till stadgandena om ansvar för tjänstefel eller till strängare straffbestämmelser i allmänhet. Stundom begränsas åtalsrätten därhän, att för åtal av allmän åklagare kräves angivelse av målsägande. Därjämte förekomma bestämmelser om tystnadsplikt i ett flertal administrativa författningar, där såsom påföljd för överträdelse stadgas disciplinär bestraffning enligt vanliga generella föreskrifter.

Thyréns utkast upptager en straffbestämmelse för den som utan tvingande skäl yppar sakförhållande varom han i egenskap av ämbetsmän erhållit kännedom och som han är pliktig hemlighålla eller som utnyttjar sådan hemlighet i syfte att bereda sig eller annan orättmätig vinning (V. II 9 §).

I förslaget har en speciell bestämmelse om brott mot tystnadsplikt ansetts erforderlig till en början av ett skäl som förut berörts i fråga om tagande av muta. Sekretessplikten torde nämligen förtjäna upprätthållas icke blott i förhållande till dem som i allmänhet äro underkastade ämbetsansvar utan även gentemot andra offentliga funktionärer som avses i 12 § andra stycket. Till viss del innebär detta i jämförelse med nuvarande rätt en utvidgning av ansvaret vilken motiveras av behovet att giva eftertryck åt sekretessplikten bland annat vid beslutande församlingars sammanträden inom lyckta dörrar. Beträffande riksdagsmän bör emellertid här iakttagas den