Sida:SOU 1951 5.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


nödiga ingreppen i naturen ske med pietet, under undvikande av onödig förstörelse av landskapets naturvärden och skönhet eller av dess djur- och växtvärld. För att dessa mål skola kunna uppnås är en allmänt utbredd kunskap om naturvärdena och om betydelsen av deras bevarande en nödvändig förutsättning. Upplysningsverksamheten för spridande, rotfästande och fördjupande av naturskyddstanken är därför den viktigaste naturskyddsåtgärden, som skall skapa den grundval, utan vilken lagliga eller administrativa naturskyddsstipulationer komma till korta. Även om denna upplysningsverksamhet, i den mån den ej faller inom verksamhetsområdet för olika undervisningsanstalter, fortsättningsvis liksom hittills i främsta rummet bör bygga på enskilt initiativ, till exempel genom naturskydds- och hembygdsvårdsföreningar, föredrag, litteraturen samt ej minst pressen, synes det uppenbart, att även det statliga naturskyddsorganet har en stor uppgift att fylla på detta område, till exempel genom utgivandet av publikationer i naturskyddsärenden, ordnandet av ett naturskyddsarkiv samt en representativ och tilldragande naturskyddsutställning m. m.


Å andra sidan vore det enligt kommitténs förmenande nödvändigt att nyktert klargöra för sig begränsningen av en statlig naturskyddsmyndighets uppgifter och verksamhet. Kommittén anförde härutinnan bland annat:


Naturskyddssträvandena vore säkerligen mest betjänta av att naturskyddsmyndigheten nöjde sig med att vara ett rådgivande organ, som bereddes tillfälle att uttala sig före igångsättandet av företag som innebure större ingrepp i naturen eller som överhuvudtaget kunde förväntas sätta ett mera betydande naturskyddsintresse på spel. Även såsom ett blott rådgivande organ hade naturskyddsmyndigheten givetvis möjlighet att taga initiativ, när det gällde att förhindra en onödig skadegörelse eller till sin omfattning i möjligaste mån mildra en nödvändig sådan. Med den växande förståelse för naturskyddets idé, som gjorde sig gällande, kunde man hoppas, att en naturskyddsmyndighet, som med takt och omdöme utnyttjade denna rådgivande ställning, skulle uppnå vad som rimligtvis vore möjligt. Däremot vore det så gott som visst, att ett naturskyddsämbetsverk, som bryskt försökte gent emot den praktiska sakkunskapen göra gällande en direkt bestämmande myndighet, i dessa ömtåliga frågor skulle komma att skapa en irritation, vilken ej blott skulle leda till nederlag i de enskilda fallen utan till sist gå ut över naturskyddssträvandena i deras helhet.


Naturskyddskommittén framhöll härefter att, när den statliga behandlingen av naturskyddsärendena, i den mån dessa ej påkallade Kungl. Ma:jts eller annan myndighets avgörande, från början lades under Vetenskapsakademien, detta utan tvivel inneburit den naturligaste lösningen. Kommittén utvecklade sina synpunkter sålunda.


Det gällde ju först och främst att för en ringa kostnad få till stånd en behandling av naturskyddsfrågorna, vilken förutsatte sakkunskap på så många skilda områden, att den icke kunde tänkas förenad hos blott en eller ett par personer. Det hade även varit till övervägande fördel för naturskyddsidéns spridande och rotfästande, att det praktiska naturskyddsarbetet till en tid fick pröva sig fram under jämförelsevis fria och enkla former utan att från början dirigeras från ett ämbetsverk. Om ett dylikt ämbetsverk ej skulle riskera att motverka