Sida:SOU 1962 36.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs



213 ge stöd för. Helt ur vägen torde icke vara, att ifrågasätta en närmare utredning och prövning, eventuellt omprövning, av allernansrättens sakliga innehåll. Även överlantmätaren i Kronobergs län berör liknande spörsmål men tar även upp andra frågor: Icke sallan förekommer oklarhet om frågan i vad mån allernansrätt kan vara rådande eller ej. Så kan vara fallet tex ifråga om åkrar, som ligger obrukade. Likaså kan förändringar i följd av skogsplantering på inägojord helt förändra förutsättningarna för strandlagens tillämpning. Normalt upphör allernansrätten i och med att mark genom bebyggelse övergår till tomtplats. Enligt överlantmätarens förmenande kan allernansrätten utslâckas även utan sådan övergång. Inom länet har på flera ställen uppkommit en oreglerad strandbebyggelse av typisk tätortskaraktär. Även om här icke delar av själva stränderna (t ex badplatser) blivit bebyggda, så har de .dock i praktiken övergått från att ha utgjort en allmän tillgång till att ligga som reservat (bad- och båtplats) för blott angränsande tätbebyggelse. Allernansrätten synes alltså här ha övergått till ett mera begränsat klientel. Distriktslantmåtaren i Leksands distrikt vänder sig mot tendensen att undvika odlad mark vid utfärdandet av strandlagsförordnanden och anför: Strandlagen fyller sitt syfte på ett i stort sett tillfredsställande sätt. Enligt praxis på detta län anses emellertid strandlagsförbud icke kunna utfärdas på områden där allernansrätt tidigare ej utövats i större omfattning, exempelvis på åkrar som går ned till stranden. Enligt min mening vore strandlagsförbud i många fall motiverat även på sådana områden. Viss allernansrätt utövas ju åtminstone vintertid på många områden, som under sommaren brukas som åker. Vidare nedlägges åkrarna från drift i många fall. I och med att exploatering av åkern i fråga till tomter äger rum, sker en inskränkning av den låt vara ringa allernansrätt som kan ha utövats vid själva strandlinjen. För att undvika detta synes mig strandlagsförbud böra kunna ifrågakomma vid alla stränder, oavsett nuvarande mer eller mindre tillfälliga frekvens av badande odyl, där förhållandena i övrigt därtill föranleder. Klarläggande i reviderad lagtext eller åtminstone principuttalande till stöd för ändring i praxis synes mig bliva av värde. Grunden för det strandskydd som upprätthålles i gällande strandlag ligger i allernansrätten. Strandskyddet innebär i tekniskt hänseende uteslutande ett insättande av åtgärder som avses utgöra ett hinder mot att allernansrätten utsläckes på stränderna i sådan omfattning att allmänhetens tillgång till platser för bad och friluftsliv äventyras. Någon rätt för allmänheten att utnyttja marken i större utsträckning än vad allernansrätten medger tillskapas icke genom strandskyddet. Följaktligen kan mark icke göras tillgänglig för allmänheten genom strandskyddsåtgärder, därest marken icke redan förut är tillgänglig på allernansrättslig grund. Detta samspel mellan strandskydd och allernansrätt utgör en bärande princip. som utredningen anser vara ändamålsenlig. Någon ändring i detta avseende föreslås därför icke.