Sida:SOU 1962 36.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
247

Kungl Maj:ts ställningstagande i dessa mål visar dock en tendens mot att föreskrifter i syfte att påverka byggnadens utformning icke får göras alltför långtgående för att vara förenliga med lagens innebörd.

Utredningens förslag

Det väsentliga värdet ur naturvårdssynpunkt av 86 och 122 §§ byggnadslagen ligger i möjligheten att med stöd av dessa regler åstadkomma en lämplig lokalisering av glesbebyggelsen till skydd för en känslig landskapsbild. Denna lokalisering har emellertid hittills icke kunnat drivas hur långt som helst beroende på att markägare icke får åsamkas avsevärt men utan att ersättning härför utgives. Då det icke är utsagt vem som i förekommande fall skall betala denna ersättning, begränsas reglernas tillämplighet i praktiken. Glesbebyggelse har sålunda icke helt kunnat förbjudas ens inom de känsligaste områden.

Denna betydande begränsning av ifrågavarande bebyggelsereglering har föranlett de framställningar om en komplettering av lagen med ersättningsbestämmelser, för vilka utredningen tidigare redogjort. Vid övervägande av samordningsfrågan fann utredningen också det mest övertygande skälet för en överflyttning av bestämmelserna till naturvårdslagen vara att bebyggelseregleringen därigenom på ett konsekvent sätt kunde förses med ersättningsbestämmelser. Ersättningsbestämmelserna föreslås bli enhetligt utformade för hela naturvårdslagen och intagna i en särskild avdelning av denna. För innehållet i bestämmelserna lämnas en samlad redogörelse senare i detta kapitel (sid 318).

Genom en komplettering på föreslaget sätt kommer de beslutande myndigheterna att erhålla en starkare ställning och garantier vinnas för att skyddet av värdefulla partier i landskapet mot störande bebyggelse i fortsättningen icke skall behöva bli eftersatt. Utredningen förutsätter härvid att medel till gäldande av ersättningar till markägare finns tillgängliga i erforderlig omfattning.

Det synes utredningen icke föreligga någon anledning att bibehålla skilda regler för stad och landet i övrigt med avseende på det organisatoriska handhavandet av de nya reglerna i naturvårdslagen. Eftersom länsstyrelsen i framtiden kommer att få en än mer markerad ställning som beslutande myndighet i naturvårdsfrågor bör länsstyrelsen även i fråga om den här behandlade särskilda bebyggelseregleringen ha fullständiga befogenheter. Härigenom vinnes förutom praktiska fördelar även fördelen av överensstämmelse med motsvarande förhållanden på strandregleringens område.

I samband med en överföring av bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen till naturvårdslagen synes det motiverat att klarlägga den framtida innebörden av den aktuella bebyggelseregleringen. Såsom ovan fram-