Sida:SOU 1962 36.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
299

säkerhet får bedömas i det enskilda fallet men länsstyrelsen bör ha full rätt att avvisa säkerhet som ej är fullt betryggande. I sådana fall blir tillstånd till täkten beroende av att ny säkerhet kan framläggas. Det synes dock vara att förmoda att en exploatör som lagt ned stora kostnader på upprättande av plan även skall kunna ställa tillfredsställande säkerhet för återställningsarbeten.

De överväganden, för vilka utredningen redogjort i det föregående, har föranlett utarbetandet av väsentligt förändrade lagregler, vilka intagits i 23 § förslaget till ny naturvårdslag. Utredningen har icke funnit anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring av byggnadslagens bestämmelser om förbud mot schaktning mm. Dessa har en annan och vidare innebörd än täktförbudet i naturvårdslagen och har därför sin självständiga betydelse. Däremot har utredningen funnit det befogat att söka verkställa en klarare gränsdragning mellan de båda lagarnas tillämpningsområden än den som nu gäller.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt (sid 266) avvisade departementschefen naturskyddsutredningens förslag att område med stadsplan och byggnadsplan skulle undantagas från naturskyddslagens täktbestämmelser. Departementschefen ansåg nämligen att byggnadslagens stadganden angående förbud mot schaktning och därmed jämförliga åtgärder var avfattade så att de knappast kunde anses erbjuda tillräcklig säkerhet mot åtgärder som står i strid mot naturskyddsintresset. Som exempel nämndes att upptagandet av ett grustag icke nödvändigtvis behöver försvåra områdets användning för bebyggelse men att åtgärden ändock kan vara i hög grad olämplig ur naturskyddssynpunkt om det kan förutses att någon bebyggelse icke kommer till stånd förrän i en mer eller mindre avlägsen framtid.

En av byggnadslagens grundläggande principer är att detaljplan icke upprättas över större område än vad som kan komma att tagas i anspråk inom nära förestående tid. På grund härav torde de ovan uttalade farhågorna vara obetydliga. Då därtill kommer att byggnadslagens schaktningsförbud kombinerat med planbestämmelser synes erbjuda fullgod säkerhet för att ett detaljplaneområde icke i strid mot något allmänt intresse kan komma att utnyttjas för täktändamål på ett olämpligt sätt finner utredningen skäl föreslå att områden med stadsplan eller byggnadsplan undantages från den generella tillståndsplikten för täkt.

Däremot har utredningen icke ansett det lämpligt att även undantaga fastställd generalplan eller område kring befästning eller flygplats från tillståndsplikten. Även om sådana fall är och även i framtiden kan förväntas förbli sällsynta synes dock schaktningsförbudet inom dessa områden vara betingat av intressen som inte alltid överensstämmer med naturvårdsintresset. Några olägenheter av att både byggnadslagens och naturvårdslagens ifrågavarande bestämmelser gäller inom område med fastställd generalplan