Sida:SOU 1962 36.djvu/309

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs



307 norrlands län, samfundet för helnbygdsviird. svenska reklamförbundet, svenska annonsörers förening, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet och nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Det övervägande antalet remissinstanser har instämt i de framförda önskemålen om en översyn av lagbestämmelserna i naturskyddslagen och därvid i flertalet fall ytterligare understrukit eller belyst de missförhållanden som råder och som bl a framkommit i länsarkitektens i Jämtlands län ovan citerade yttrande. I några svar har direkt förordats införandet av tillståndstvång och i ett fall (nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande) införandet av generell anmälningsskyldighet medan övriga instanser icke direkt tagit ställning till de av naturskyddsföreningen framförda förslagen utan förordat en allmän utredning av problemen. Till den sistnämnda gruppen hör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förordar en utredning av problemet med reklamanordningarna i hela dess vidd även innefattande frågan om möjligheten av förbud mot viss affischering utmed väg. Styrelsen anser att hithörande spörsmål bör upptagas till diskussion i samband med pågående översyn av vägmärkeskungörelsen samt väglagen. _ l flera av yttrandena har berörts nödvändigheten av att samordning åstadkommes mellan reglerna i naturskyddslagen och väglagen. Ett förslag härvid är att i 39 § väglagen införa regler om beaktande av naturvårdande synpunkter vid behandling av dispensärenden. Härom anför tex lfinsstyrelsen i Örebro lån: 39 § väglagen föreskriver, bland annat, att annonstavla, reklamskylt eller liknande ej mä utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans mitt. Denna tillståndsprövning brukar för härvarande läns vidkommande icke bara innebära ett bedömande av den sökta anordningens lämplighet ur trafiksäkerhetssynpunkt utan även ett övervägande av huruvida densamma skall kunna medgivas med hänsyn till dess inverkan på landskapsbilden. Sålunda plägar länsstyrelsen vid handläggningen av dessa ärenden så gott som utan undantag inhämta yttrande i ärendet från länsarkitektkontoret. Därest nämnda stadgande i väglagen gives den kompletteringen, att länsstyrelse vid prövning av nämnda tillståndsärenden jämväl bör taga hänsyn till naturvårdande synpunkter, bleve de områden av landskapet, som ligga inom gränsen för väglagens bestämmelser härutinnan, på ett fullt tillfredsställande sätt skyddade mot vanprydande anordningar. Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt om det finnes anledning att ha olika bestämmelser ur naturskyddssynpunkt för områden invid allmänna vägar och övrig mark och förordat att i samband med ändring av naturskyddslagen erforderlig ändring i samordningssyfte bör ske även av allmänna väglagen. _ Ytterligare en viktig samordningsfråga gäller tillämpligheten av naturskyddslagens, väglagens och byggnadsstadgans regler inom tättbebyggda områden. Vad gäller väglagens tillämplighet inom planlagda områden har länsstyrelsen i Kronobergs län framhållit att frågan om bibehållande av väglagens regler saknar nämnvärd betydelse i sådana städer