Sida:SOU 1962 36.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

76

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framfört konkreta förslag för att underlätta tillkomsten av naturparker:

Bestämmelsen i naturskyddslagen att fridlysning som naturpark av område som ej blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för dylikt ändamål, endast kan ifrågakomma med ägarens samtycke synes länsstyrelsen i hög grad otillfredsställande. då den i många fall torde komma att utgöra hinder mot tillskapandet av naturparker. Under innevarande decennium gäller det att rädda de ännu orörda områden, som äro värdefulla ur fritids- och naturskyddssynpunkt. Det är annars överhängande fara för att dessa områden för alltid gå förlorade. Större områden — bl a värdefulla såsom strövområden — tillhöra ofta ett flertal fastigheter med skilda ägare. Här kommer det säkerligen i allmänhet att visa sig svårt att erhålla alla ägarnas medgivande till en fridlysning av området som naturpark. Det minsta man kan begära av lagstiftningen på detta område är att den utformas så att en minoritet av fastighetsägare ej kan hindra en angelägen fridlysning av ett område som naturpark. Där särskilt starka skäl föreligga för fridlysning bör sådan kunna ske även om majoriteten av fastighetsägare motsätter sig densamma. Det bör sedan — om överenskommelse angående ersättningen för intrånget ej kan träffas — bli domstols sak att avgöra storleken av ersättningsbeloppet.

När det gäller erfarenheten av naturskyddslagens ersättningsbestämmelser har, som ovan framhållits, de flesta länsstyrelser varit eniga om att en av de främsta orsakerna till lagens bristande effektivitet är just ersättningsreglernas utformning i förening med bristen på medel. Länsstyrelserna har därför vid tillämpningen av naturskyddslagen i allmänhet tagit sådan hänsyn till markägarnas ekonomiska intressen att ersättningskrav icke blivit framställda. Ett exempel på tillämpningen av ersättningsbestämmelserna lämnas av länsstyrelsen i Västmanlands län:

Endast i ett fall har naturskyddslagens ersättningsbestämmelser tillämpats; detta i samband med fridlysning av Vånsjöåsen som naturminne. Länsstyrelsen hade därvid anhållit hos Kungl Maj:t att 55 000 kronor skulle ställas till länsstyrelsens förfogande för att därmed gälda den ersättning eller lösen som kunde komma ifråga i ärendet sedan vid sakkunnig värdering grustillgångarna, som berördes av fridlysningen uppskattats till nämnda belopp. Länsstyrelsen erhöll dock för ändamålet endast 25 000 kronor, i följd varav det område, som avsågs att fridlysas, måste nedskäras. Talan om ytterligare ersättning med över en halv miljon kronor har sedan anhängiggjorts hos expropriationsdomstol från markägarnas sida. Målet är icke avgjort.

Frågan om nedskräpningen i naturen tas upp av länsstyrelsen i Hallands län:

På grund av den ökade förekomsten av bilvrak i markerna har bestämmelserna i 27 § naturskyddslagen rörande åtgärder mot den, som är ansvarig för viss nedskräpning, blivit av allt större praktisk betydelse. Beträffande dessa bestämmelser vill länsstyrelsen särskilt framhålla, att ett föreläggande att iordningställa platsen för nedskräpning bör kunna meddelas vid äventyr, att åtgärden i händelse av tredska verkställes på den tredskandes bekostnad. Då starkt behov förefinnes av en sådan möjlighet vill länsstyrelsen föreslå, att frågan om sådan lagändring snart upptages.