maka, och hans ögon fuktades af tårar, kärlekens och saknadens tårar, som knappt hunno i dagsljuset, innan deras källa för evigt torkat ut. Med ett ”Farväl! du sorgens barn!” tilltalade han ändtligen den bortgångna. ”Inom tjugu minuter skola vi åter helsa hvarandra på en annan strand än denna.”
Derpå stack han sig tvenne gånger med knifven, och sista gången strax under hjertat; det oaktadt, ville ej hans själ genast lemna sin jordiska hydda. Den olycklige! han lefde ännu, fastän knappt märkbart, då afrättningsstunden var inne, och skarprättarn stod färdig att utöfva sina rysliga pligter. På det att domen icke måtte sakna verkställighet, utsläpas likväl den döende brottslingen ur fängelset, för att undergå sitt straff, vore det också icke mer något straff. Under släpandet öppnar Georg, alltid stillatigande, en gång sina matta ögon och fäster dem för en minut, liksom tyst förebrående, på de obevekliga varelser, som missunnade naturen att sjelf återta sitt lån. Då han åter tillslöt ögonen, drog han blott en djup suck, och med den flög hans själ till en annan verld.
Hans lik undergick derpå den vanliga hängnings-ceremonien.
