uppfatta hvarje rad, hvart ord, och läste med en ovanlig ifver. Hastigt stannade han omsider i sin läsning och blickade sorgligt upp åt himmeln, under det han skakade hufvudet! ”Hon gifver mig sina kristliga förmaningar, den goda gumman!” Det syntes, som han derför inom sig tackade och välsignade sin gamla mor; sådant var åtminstone uttrycket i hans ögon. Snart fortsatte han ånyo läsningen intill sista ordet.
”Jag medförer varma helsningar från en mor till sin son,” sade budbärarn. ”Hon lefver väl, men — ett sorgelif!”
”Välkommen till mitt ensliga hem,” svarade Francis. ”Jag har ingenting att bjuda dig, vandrare, utom ett redligt handtag och ett tacksamt hjerta. Du ser framför dig allt hvad jag äger. Men jag önskar ingenting här på jorden och är lycklig. Min mor vet det, och bör således äfven vara nöjd, om hon älskar sin son.”
”Ensam framsläpar hon ett .....”
”Ensam! ensam!” afbröt Eremiten. ”Har hon icke millioner varelser omkring sig? Store Gud, huru besynnerlig är icke menniskan! Om hon inte ser sig beständigt omringad af likar som aldrig upphöra att fylla hennes öron med prat, smicker och lögner, tror hon sig strax öfvergifven af verlden och lemnad åt den så fruktade furien, sitt eget
