denna brygga, utan att påminna sig att det var der, från samma spets, bildad af en enda bjelke, som Francis Abbott, under en vinternatt och sedan många gånger, roade sig att svänga sig öfver fallet. Sällan eller aldrig höll han i bjelken med mer än en hand i sender. Under sig hade han 150 fots djup, och fotsulorna rörde den nedrullande vattenmassan. Såsom en dimma stod det i höjden återsända skummet omkring honom, och vinddraget var så starkt, att den hängande kroppen behöll beständigt en half-rät vinkel. Det är nästan obegripligt, huru en menniska var i stånd att qvarhålla sig i en sådan ställning; och då man dertill betänker att han hvarje gång förblef hängande omkring 15 minuter och detta på en arm, förefaller det snarare som en dikt, upphittad för att göra Eremiten till en roman-hjelte. Sanning är likväl hvarje ord häraf; traktens invånare kunna intyga den.
De förskräckliga ögonblicken voro förbi. Abbott hade åter uppkastat sig på bryggan och stod nu der, insvept i sin filt, med vilda blickar fästade på fallet. I sitt upprörda och förvirrade lynne intogs han likväl af beundran för det stora naturskådespelet. Dånet var denna natt starkare än vanligt, såsom om flera berg från en omätlig höjd hade rullat emot hvarandra. Hela Hästskon
