med hundra-åriga kronor. I medelpunkten af denna cirkel var en öppen plan, der en liten upphöjning utvisade den plats, som predikanten hade att intaga, då han talade till folket.
Ceremonierna började med afsjungande af några hymner, hvartill orden, så väl som melodierna voro välbekanta för alla. Många af dessa hymner gjorde mycken effekt under det höga himlahvalfvet, och allt erinrade lifligen om de första kristnas gudstjenst, vanligen förrättad på aflägsna platser eller i romantiska lundar. Efter sångens slut, uppsteg missionären och började en predikan, som skulle kanske icke passat på något annat ställe än detta, men som här verkade kraftigt på åhörarne. Han talade om Gud, om den sanna bekännelsen af Frälsarens lära, om ett tillkommande lif, och om det högtidliga ögonblick, då domen förkunnas af den rättvise Domaren i höjden. Det är inte möjligt för den, som icke sjelf bevistat ett sådant möte, att göra sig ett begrepp om det mästerliga sätt, hvarigenom dessa missionärer verka på församlingens sinnen. Vid detta tillfälle framdrog talaren alla skäl, som möjligen kunde uppfylla hans afsigt; han målade med de lifligaste färger delas sista ögonblick, som dött i hopp, och deras, som aflidit i förtviflan; och slutligen sade han, liksom ett
