då han genast underrättade henne, att han icke begärde någon gästfrihet, men blott önskade veta, om det vore hans öde, att äfven förlora sitt femte och sista barn, innan han sjelf slutade sina dagar, mulnade hennes gamla panna, och öfverdrogs med skrynklor i mängd. Först efter några ögonblicks tystnad, svarade hon följande: ”Tjugu är ett vådligt tal. Uppnås tjugu-ett, är faran öfver.” Detta yttrande behöfde väl icke någon förklaring, men den orolige fadren var icke nöjd dermed och fortfor att ställa frågor till gumman, som emellertid återtagit sin förra sysselsättning att sjunga visor och laga till qvällsvard, liksom om ingen annan person hade funnits i rummet. Att förmå henne till att fortsätta samtalet, var fåfängt, och den främmande måste slutligen aflägsna sig, tvungen att låta sig nöja med hvad han hört.
Fyra år förflöto efter detta samtal, utan att någonting föreföll, som förtjenar att nämnas. Helena hade under den noggrannaste tillsyn och den ömmaste omvårdnad uppvuxit till en fullkomligt utbildad qvinna. Hennes utseende bar stämpel af styrka och friskhet, och det förra svårmodet öfver ögonen hade till större delen gifvit rum åt ett uttryck af den barnsligaste glädtighet. Föräldrarne sågo med förtjusning detta omskifte, och denna glada syn kom dem nästan att för ögonblicket
