ofta icke längre än till morgondagen. Så hade äfven fallet varit med vår man, innan han äktenskapligen förenade sig med sin på annons erhållna hustru. Han hade icke ärft något af sina föräldrar, men varit lycklig nog att i rätta stunden spekulera på ett fall i fonderna, som skänkte honom ett ej ringa kapital, hvaraf räntan förslog till hans årliga utgifter. Men hvad som var nog for ungkarlen, räckte ej till åt den gifta mannen, ty bruden hade väl fört med sig i boet en täck hand — men inte en skilling deruti. I denna bekymmersamma belägenhet började han att tänka på indragningar och besparingar; men hvaruti skulle de bestå? Frun tålde icke höra talas om något sådant i sitt styrelse-departement, och herrns egna gamla vanor ville ej heller medgifva någon indragning i utgifterna för honom sjelf. Ställningen blef emellertid med hvarje dag kinkigare. Ett förtvifladt beslut måste omsider tagas. ”Det återstår oss ingen annan utväg, än att resa till de vestra Staterna, och der bosätta oss på landet,” sade han en dag nästan förtviflad till sin hustru. En öfverläggning börjades, som varade i tvenne timmar, — slutet blef att flyttningen ansågs nödvändig.
Förberedelserna dertill skedde så skyndsamt som möjligt. Huset uthyrdes för de återstående
